Recension
Davies, Ray
Other people’s lives
(V2)

Det är roligt att med en gång konstatera att Ray Davies solodebut ”Other people’s lives” är oväntat bra. Nu väntar här inte någon odistanserad hyllning, men de flesta brittiska män som har sina starka år i 60- och 70-talet brukar inte ha så mycket att säga så här några decennier senare. Hur gärna man än vill brukar de snubbla till och så går man och hämtar en platta från deras storhetstid i stället. Tänk griniga gamla gubbar i Ray Davies generationskamrater Robert Plant, Pete Townshend, Bryan Ferry och Roger Waters. Visst kan en och annan låt blixtra till, men en hel platta orkar man sällan med.

Ray Davies och The Kinks är en brittisk pop-grundbult. Davies fina popsnickeri har sällan sneglat över Atlanten som bröderna i Rolling Stones och The Who till exempel. Och så lade Ray och brorsan Dave grunden till britpoppen. Blur, Suede, Pulp och Oasis som anförde våg två i början av 90-talet lät på många sätt mer Kinks än Beatles och Animals. Och att Ray Davies i första rummet var en ”local guy” gjorde också att karriären stannade av och blev mer just en lokal angelägenhet någon gång under 80-talet.

Att officiellt solodebutera vid snart 62 visar att det suttit hårt inne och på svår The Kinks-seperationsångest. Låtarna på ”Other people’s lives” är inspelade från 2002 och framåt och har alla fått egna förklaringar i texthäftet. Så plattan har värkt fram. Men de märks inte. (Merparten av låtarna är från tiden före januari 2004 då Ray Davies blev skjuten i benet när han försökte avstyra ett rån.)

Det tolv låtarna är luftiga, ironiska, livliga, fulla av humor och lagom anstrukna med pop-nostalgi. Alla håller tyvärr inte samma höga klass som ”Next door neighbour”, ”Things are gonna change (the moorning after)” och titellåten. Men nästan alla spår har det där lilla sneda Kinks-leendet i sig.

Gott så.

/Anders Sundin