Recension
Redman, Joshua
Momentum
(Nonesuch/Warner)

Hur utmärker sig en sann mästare? Jo, sätt vilken låt som helst i händerna på henne/honom och se om det kommer ut något originellt. Precis så fungerar saxofonisten Joshua Redman (född 1969). Oavsett om han spelar i högkvalitativa jazzcombon, med Rolling Stones eller som här med sitt egna elektriska band Elastic Band så färgar Joshua Redman det hela med sitt unika sätt att spela och sin mjuka och följsamma ton.

Ett annat ord att lägga till är ”oväntat”. En klyscha i sådana här sammanhang många gånger, men för Redmans ”Momentum” känns det löjligt relevant. För att Redman gör en cover av friformsvirtuosen Ornette Coleman är hur väntat som helst och så där smart creddigt som alla coola jazzkatter gör. Och ”Lonely woman” är en drömsk och fluffig Coleman-komposition som passar Redman lika bra som hans dyra kostymer och hans i övrigt snygga look. Men just oväntat är
covers av Led Zeppelin och Sheryl Crow. Från Zeppelins femte platta och 1973-års ”Houses of the holy” har Redman hämtat ”The Crunge”. En häftigt synkoperad Zeppelin-standard som här med Red Hot Chili Peppers basist Flea blir hur stunsig och funky som helst. Sopransax istället för Robert Plants sång är kongenialt.

Flea är förövrig bara en av flera gatusmarta musikerval av Redman. Trummisen ?uestlove från hiphop-kollektivet The Roots en annan och trumpetaren Nicholas Payton en tredje. Allra mest groovy är den kvinnliga och alltid lika spännande basisten MeShell NdegéOcello. Och då har jag inte ens nämnt grundstommen i Brian Blade (trummor), Jeff Ballard (trummor) och Sam Yahell (klaviatur, medproducent och medarrangör) än.

Sheryl Crows ”Riverwide” är lite undangömd på hennes ”The Globe sessions” från 1998. Men här hör jag för första gången vilken kanonlåt det är. Trolleri liknande det som Rick Rubin och Johnny Cash gjorde på American-recording-trilogi där låtarnas essens kokades ur och lyftes fram på ett sensationellt sätt. Redmans egna kompositioner går i samma funky stil förstås.

Det är i dag sällan man hör den här formen av modern musik som under 70-talet kallades för jazzrock och/eller fusion. Men referenser som Billy Cobham, Return To Forever, Eddie Harris och Herbie Hancock ligger och lurar runt hörnet. Inte mig emot, Joshua Redman är ett jazzmonster at his best.

/Anders Sundin

Lyssna på Spotify