Recension
Fender, Freddy
King of Tex-Mex Live
(dvd, Immortal)

Holländska bolaget Immortal släpper en drös dvd på ett bräde, flera av dem med inbyggd cd. Låt mig börja med Freddy Fender i full frihet framför en kasinopublik i Nevada den 10 oktober, 2003. Kompad av ett femmannaband drar han genom sin hitkatalog och en del annat. Det är inte alltid alldeles bra, men tillräckligt för en gammal Fender-beundrare. Låt mig därför direkt säga att hans med åren lite mörkare (allt är relativt) röst inte bär fullt ut i balladerna. »Before the Next Teardrop Falls« blir inte riktigt den tear-jerker den skall vara, för att ta det mest uppenbara exemplet. Lite förvånande med tanke på hur bra Freddy Fender var på sin mer traditionella soloskiva häromåret och på förra årets duoskiva med Flaco Jimenez. Det tar också ett tag innan bandet hittar det där självklart lättflytande gunget som kännetecknar tejanopopen, när den är som bäst. Innan dess levererar gitarristen Mark Tate några lite tungfotade bluessolon, som inte riktigt matchar sammanhanget.

Men allt tar sig. Bandet finner sitt gung, Freddy Fender sjunger utmärkt i up och mid-tempo-låtarna, och nog för att engagemanget finns där även i hans tårstänkare. Även om rösten inte bär hela vägen, är hans artistiska trovärdighet oanfrätt.

Freddy Fender är ju också, därtill tränad på 1950-talets tejanoscen, en jäkel på att göra något fräckt av de mest självklara covervalen. Jimmy Buffets plågoris »Margaritaville« och Hank Williams uttjatade (ursäkta) »Jambalaya« får nytt liv. I den avslutande Wooly Bully« får vi sedan en så där suveränt smågungande svängfest som röjer undan all eventuellt kvardröjande tveksamhet.

Dvd:n blir följaktligen värdefull för alla Freddy Fender-vänner. Genom den medföljande samlings-cd:n med Fenders viktigaste inspelningar, och en del överraskningar, blir utgåvan värdefull även för alla som hyser minsta intresse för musiken söder om Mason-Dixon Line, alltså för alla seriösa musiklyssnare.

/Magnus Eriksson