Recension
Blandade Artister
Cowboys In Scandinavia
(Fargo)

I princip allt som är någonting att ha här i världen kommer från USA. Det låter ju inte riktigt klokt, det där, så det är bäst att köra det en gång till: i princip allt som är någonting att ha här i världen kommer från USA.

Man blir ofta trött på Amerika. Säger »det där kan fanimej bara hända i USA«. Och har rätt. Det där kan bara hända i USA. I resten av världen händer det inte ett smack. I USA händer allt. Herregud, det var här jazzen föddes. Fattar ni! Jazzen! Den kanske största enskilda konstform världen har skådat.

Och, ärligt, rent darwinistiskt, så är ju USA kåtaste babianhannen. De som tog sig dit var de med starkast drivkraft. Det var i USA man sedan omsatte de vackraste teorierna i den smutsigaste praktiken. Vi övriga blev kvar härhemma i Europa bland cocktailkalasen och stagnationen.

Jag älskar Amerika.

Vi har mycket att tacka USA för. Mer än vad vi tror. Jag har själv spenderat större delen av mitt liv med att gräva ner mig i landets musikkultur. Också inom andra områden intar USA en särställning: litteratur, forskning, störst och lyckad kulturmix på minst yta.

Vi har mycket att tacka USA för. Speciellt om man tänker tillbaka på hur det såg ut i slutet av 1940. När Hitlers Tyskland började bli övermäktigt det fria Europa. När Churchill begärde hjälp, riktig jävla hjälp, och Roosevelt höll sitt berömda tal och jämförde vapenleveranserna med »the idea of lending a garden hose to a neighbor whose house is on fire«. Där någonstans tror jag att USA:s och Europas lite mer seriösa affär tog sin början; den sjunde december 1940 i Vita Husets pressrum.

Det absolut bästa med Amerika: det ursinne med vilken man berättar sin historia. Till exempel: Bob Dylans Blood On The Tracks, E Annie Proulx The Shipping News, Francis Ford Coppolas The Godfather, 2Pacs Me Against The World, Miles Davis Kind Of Blue.

Göran Rosenberg skriver i sin Amerikabok, Friare kan ingen vara (Norstedts 1991): »Ur en folklig och radikal tro på individens förmåga att ta sitt liv i egna händer föddes den amerikanska utopin på nytt«. Och på nytt. Och på nytt. Och på nytt. Hade han kunnat tillägga.

Här hemma i lilla Sverige är det många som retar sig på USA. Ofta är deras förtretelse av makaber natur. Man är kanske härsken över att USA är världspolis, att man inte låter sinnesrubbade despoter härja fritt, att man är ett stort och fungerande land and damn proud of it. Jag är också själv frän emellanåt. Men när jag går omkring och retar mig på USA så tänker jag på Sven Delblancs ord i Åsnebrygga (Bonniers 1969): »Sanningen är ju att det som stöter mig i USA ofta är som skrattspegelns förstorade bild av Sveriges lyten«. Då känns allt genast mycket lättare.

Allt för ofta får jag skit för min sköna bild av USA. Det är liksom oförenligt med en sund humanistisk hållning något till vänster på den realpolitiska skalan att samtidigt vara USA-vän. Vart ska sådana som jag ta vägen i debatten? Vi som är helt nere med USA, avskyr Saddam Hussein, tycker att George W Bush visserligen är lite corny, förstår att det som Israel sysslar med idag är renodlad apartheid, tycker att det är ett lika stort problem att det inte finns någon egentlig demokrati i arabvärlden, vill undvika krig men inte till vilket jävla pris som helst?

Jag älskar Amerika.

Jag älskar John Coltrane, Merle Haggard, Bruce Springsteen.

Det blev långt. Det var inte meningen. Jag ber om ursäkt. Men den där affären mellan Europa och Amerika som började i december 1940 (som jag nämnde ovan) fortsätter nu i februari 2006.

Cowboys In Scandinavia, samlingen som inledningsvis anmäls medelst den här proamerikanska hållningen, är (spanska? franska?) skivbolaget Fargos sammanställning av nitton svenska och norska artister vars gemensamma nämnare är att de a) alla hämtar inspiration från den amerikanska rotmusikens mest folkliga och hjärtevärmande genre: countryn. Samt b) att de samtliga sjunger på världsspråket engelska (och ja, alla har, till tusentals svenska engelsklärares anglofila förtvivlan, amerikansk accent).

Undertiteln är »The New Folk Sounds From Northern Europe«. Här har alltså nitton olika skandinaviska artister valts ut för att de representerar det bästa av den amerikanska rotmusiken i kalla nord. Jag tyckte därför det var passande med en lovsång till landet som fött fram denna idé. Tyckte inte ni? I vilket fall som helst så ska ingen av artisterna beskyllas för att sluta upp bakom ingressen: den är baserad helt och hållet på mina egna tillkortakommanden som ofrälse USA-lover.

Nåväl. Låt mig nu få skriva att det är en utmärkt samling. Jag har spelat den ofta de senaste veckorna och hittar ständigt nya favoritlåtar. Alla val här är inte optimala. Några artister fattas och ibland är det fel låt av respektive artist. Men sånt är nästintill omöjligt: att tillfredsställa allas smak, menar jag. Vad som är imponerande är kubiken: ja, alltså, att såväl bredd som djup håller exakta måttet.

I mina ögon är exempelvis Christian Kjellvander en av världens just nu bästa och mest intressanta singer/songwriters. Men han är således inte ensam. Här är en hel hög med namn som jag inte alls hade koll på: Tobias Fröberg, Dusty Fingers, Thomas Dybdahl, Johanna Berhan, St Thomas. Bredvid dem placeras andra storheter – nej, jag tvekar inte att skriva så – som José Gonzalez, Mattias Hellberg och Nicolai Dunger.

Flera låtar – eller fragment av låtar – stannar kvar i medvetandet långt efter att musiken tystnat. Det närmast pastorala soundet hos Kjellvanders perfekt orkestrerade »Allelujah« som ju är så vacker att ögonen tåras, när Britta Persson sjunger »… or else I need a new heart« i sin sanslösa »Defrag My Heart« och det gör ont längst därinne i den svartaste biten av ens själ där man stoppat in minnet av alla de man sårat djupast, eller det fylleskrålssnygga ekot av Uncle Tupelos nyinspelning av Doug Sahms »Give Back The Keys To My Heart« hos Christer Knutsens skönt buttra »Watching You Steal My Pain«.

Inalles är det här en extraordinärt vårdad skiva som på ett tydligt och kongenialt sätt genomlyser inte bara det faktum att den bästa musiken kommer från det stora landet i väster utan även att det likaledes blir allra allra allra bäst när äventyrliga européer drar sin storögda längtan till USA och där inspireras till stordåd av myten om den totala friheten.

/Tony Ernst