Recension
Cash, Rosanne
Black Cadillac
(Capitol)

Någon gång mot slutet av 1980-talet blev countrystugan Rosanne Cash för trång. Då orienterade hon sig mot en lyriskt och själsligt mer genomlyst singer/songwriter-estetik. När hon varit som bäst har Rosanne Cash gjort fantastiskt fina skivor i båda uttrycksformerna. Tidiga countryalbum som »Right Or Wrong« och »King’s Record Shop« rymmer lysande musik, likaså de mer marterade »Interiors« och »The Wheel«.

Men Rosanne Cash har varit ojämn. Ibland har hon tappat fokuseringen och lämnat ifråna sig mer ofullgången musik, till och med bokstavligen ofullgången som en meningslös samling demotejper för halvdussinet år sedan.

Men nu kommer Rosanne Cashs bästa skiva på mycket länge, rentav en av hennes allra bästa. Hon kallar den »Black Cadillac«. Det är också titeln på öppningsspåret. Den efterlevande ser sin döda föras bort i just en svart Cadillac, en sådan som hon körde i livet. Eller han. Den öppnar sig för skilda tolkningar. Det kan vara änklingen, som ser sin fru föras bort, det kan vara dottern som ser fadern föras bort. Eller modern eller styvmamman.

Men sången öppnar sig även på andra sätt för skilda tolkningar. Handlar det om begravningsföljet eller rymmer sången ett eko från »Will the Circle Be Unbroken« och den himmelska vagn som där hämtar hem modern?

Sångens tvetydiga stämningar understryks av det lätt malande, minimalistiska kompet med orgel, elgitarr och munspel. Stämningen förtätas, och orden om himmel och helvete får ett fysiskt drabbande musikaliskt korrelat.

I andra sånger är anslaget ett annat. Melodierna flyter lättare, kompet kan vara nog så minimalistiskt men mindre tungt, mindre envetet, ljudbilden öppnare och luftigare. John Leventhal och Bill Bottrell får då också, växelvis, utrymme för dekorativa och elegant utsnidade gitarr- och dobrofigurer. Och Rosanne Cashs röst rymmer ett hopp, en förtröstan trots allt.

Ty själva utgångspunkten är saknaden och sorgen. De tre senaste åren har tre av Rosanne Cashs närstående avlidit, först styvmor June Carter, sedan pappa Johnny och i maj förra året mamma Vivian Liberto Cash Distin. Skivan är tillägnad minnet av de tre, och på skilda sätt tolkar sångerna de känslor som förlusterna väcker. Några av dagspressens patenterade countryignoranter har beskyllt Rosanne Cash för att vara alltför privat, alltför sluten.

Det är rent struntprat. Det var länge sedan Rosanne Cash gjorde en så musikaliskt och lyriskt öppen och inbjudande skiva som »Black Cadillac«. Den oftast luftiga ljudbilden erbjuder vilo- och replipunkter både för musikerna och lyssnaren, samtidigt som den ger rikligt med utrymme för sådana små åtbörder som skapar en lyssnarens delaktighet, motsatt den slutna tendensen på en skiva som »Interiors« vars klaustrofobiska skönhet skapade ett helt annat förhållande till lyssnaren. Och texterna inbjuder till en erfarenhetsmässig identifikation. Här är Rosanne Cash inte bara en utsökt sångerska och låtskrivare, utan också en lyhörd själasörjare och tröstare.

Och »I Was Watching You«, där Rosanne Cash med ett enkelt snitt i texten förflyttar jag-rösten från en själens preexistens till den sörjande dotterns position i september år 2003, är bara svindlande vacker i sin nakna sårighet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify