Recension
Nazarenes
Songs Of Life
(Insteel/Heartbeat Europe)

Malmöfestivalen för några år sedan. Ett dixieband (gamla gubbar, ljusa kostymer, nyputsade blåsinstrument) står och lirar vid kanalen, just i höjd med Gustav Adolfs Torg. Vid en paus i musiken går jag fram och skriker allt vad jag kan: »Bebop!«.

För att ny musik ska ha något som helst existensberättigande så krävs det att den är just det; ny. Strävar efter att vara innovativ. Längtar mot originalitet. Söker efter det moderna (ja, eller, för all del, det postmoderna). Ny musik som låter som gammal musik går tokbort. Det har ingen betydelse hur ekvilibristisk eller kopielik den än är. Det blir ändå bara Papa Bue Viking Jazz Band av alltihop.

Jag lyssnar hellre på rutten ny musik om den bara är framåtsträvande än jag lyssnar på riktigt bra ny musik om den är bakåtdito. Kanske är det ett felslut i mitt inre, jag vet inte. Men jag kan inte lyssna på någon skiva med Gregory Isaacs inspelad efter 1988. Sak samma med Bunny Wailer, Burning Spear och Israel Vibration. Då lyssnar jag hellre på Elephant Man, fastän han är så läspigt jobbig att det gör ont i mjälten. Han är åtminstone originell.

För något år sedan kom en Wynton Marsalis-platta där han gjorde gamla Monk-låtar i nya versioner. Man undrar ju: Varför? Vahahaharför? V-a-r-f-ö-r? Jag har alla de gamla Thelonius Monk-plattorna härhemma, tack, och de går utmärkt att spela och det låter finfint och hu, vad han plinkar ibland och det är verkligen jättespännande musik.

Men den behöver inte spelas in en gång till av en som härmar jättebra!

Och hela denna långa ingress bara för att två etiopiska bröder vid namn Noah Isac Tewolde och Medhane Tewolde, boende i Göteborg, släpper sitt andra album som Nazarenes. De gör tjockflytande, klassisk roots med grundmurad rastatro i botten. Och de gör det bra. Det är ny musik; det är gammal musik. De härmar. De härmar visserligen bra; men de härmar. Det är Papa Bue.

Men så låter jag skivan rulla ett par gånger för att inte verka alltför storstadsstressat avspisande. Och efter ett tag tvingas jag erkänna att det är bra. Det är bra musik. Det är välgjort, svidande vackert och med en övertygande känsla i botten som rör hjärtat.

Men det hjälper inte; det är likafullt Papa Bue.

De här bägge bröderna är uppväxta i Addis Abeba. De kom till Sverige någon gång på åttiotalet och släppte sin första skiva, »Orit«, under det här namnet 2001. Dessförinnan hade Noah Isac släppt ett eget album hos Virgin 1994. Musiken är som sagt lånad från sjuttiotalets rootsscen på Jamaica. Musikerna, till största delen svenska, kan sin rytmlära utantill. Och produktionen, signerad bröderna Tewolde själva, är fläckfri. Textmässigt så rör sig Noah Isac och Medhane i den allra grumligaste rastafaripölen. Jag begriper visserligen mycket lite av denna religion. Jag har pratat med många reggaeartister genom åren. Alla har de försökt förklara. Jag har inte förstått. Däremot har jag läst Ryszard Kapuscinskis »Härskaren« och sett bilden av en dåraktig despot.

Nazarenes »Songs Of Life«; inte för den som står med blicken framåt. Fast »Song Of Mary Jane« (spår 6) är nog ändå en av årets finaste kärlekslåtar. Hur går det ihop? Det går inte alls ihop.

/Tony Ernst

Lyssna på Spotify