Recension
Bonnie Prince Billy & Tortoise
The Brave & The Bold
(Domino/Playground)

Vissa artister lever man med. De är en del av inandningsluften. Existerar bredvid objektiviteten, betygsgraderingarna och de jämförelsesatta omdömena. Vilka de här artisterna är kan kvitta. Det är såklart olika för olika människor. Jag har ett knippe vänner som har allt – verkligen allt – med så pass disparata artister som OMD, Grisen skriker, MF Doom, Red House Painters, The Time. Ja, i vissa fall är det faktiskt så att det är samma individ som har allt med flera av ovan nämnda artister. Det är nämligen sällan som det går att skönja en logisk linje i vår konstnärsfanatism. Varför? Vet ej. Men ofta är det så att man fastnar för en viss artist när man är rätt så ung och sedan lever det kvar. Blir som en outbytbar del av en själv. Ingår i ens DNA-kod. Blir omöjlig att tänka sig utan.

De här artisterna kan aldrig göra fel. Hur illa det än låter så köper man självfallet skivan, nickar instämmande vid första lyssningen och sätter sedan in kompletteringsvinylen i exakt rätt läge i skivhyllan. Jo, det är oftast män som sysslar med det här beteendet.

Will Oldham är en sådan artist för mig.

Hans senaste platta – den sexhundramiljonte sedan starten 1993 (med den där vidunderliga sjutummaren som hette »Ohio River Boat Song« och som lät som något som var tillverkat av incestuösa syskon i Appalacherna i slutet av artonhundratalet) – heter The Brave & The Bold och är en coverplatta. Den är inspelad tillsammans med Tortoise. De har jag inte världens kontroll över. Jag har en platta – Millions Now Living Will Never Die – och den är bra, i all sin kufiska postrockhet. Men de har släppt fyra album till och om jag inte var säker på att jag skulle utöka Tortoise-samlingen innan det här samarbetet så är jag ännu mer förvirrad nu.

Det är alltså en cover-platta. Tio spår. Ingen direkt röd tråd i låtvalen. Fast avsaknad av en röd tråd är väl också en röd tråd? I alla fall: tio covers. Det får mig att fundera lite. Vad gör en cover bra? Vad rättfärdigar att en artist gör sin egen version av någon annans gamla låt? Lättja duger inte som svar. Inte heller stark idoldyrkan. Eller ens ett behov okuvligare än livet självt att få röra vid låten.

Jag har som sagt funderat en del. Och kanske inte kommit fram till något. Men här är mina lösa observationer. För att en cover ska ha existensberättigande så ska man såväl 1) bli sugen på att höra coverlåten igen, direkt efter att man lyssnat på den, som 2) bli lika sugen på att höra originalversionen, och det i rödaste rappet. Dessutom känner jag att man bör bli begiven på att teoretisera om musik i allmänhet och om artisterna ifråga i synnerhet.

Nåväl. Bonnie Prince Billy och Tortoises nyinspelning av Bruce Springsteens »Thunder Road«, som ingår på den här plattan, är, med allt detta i bagaget, tveklöst en av de fem bästa covers jag någonsin hört. Den är en uppenbarelse; en amerikansk dikt som kommer att överleva allt och alla. En sublim nytagning av en redan sublim sång.

Dess storhet ligger framförallt i tidsförskjutningen. Det är trettio år sedan Springsteen släppte Born To Run. När Bonnie Prince Billy och Tortoise gör förtjusande postrock av den så är det som att de sitter med ett gulnat fotografi i handen föreställande låten, snarare än att de spelar den. Will Oldham reciterar texten; prövande och tassande. Som att den vore på ett främmande språk. Han sjunger »Roy Orbison singin' for the lonely« och det låter som om han inte vet vem Roy Orbison är.

Springsteens »Thunder Road« handlar om uppväxt, bilar, försök till kärlek och spruckna illusioner. Bonnie Prince Billy och Tortoises »Thunder Road« handlar om närläsning av en klassiker. Det är en tvivlande vandring på blott nattgammal is. Varje ord är en prövning; ett försök. Håller isen? Det är den bästa cover jag hört sedan Big Black gjorde mos av Kraftwerks »The Model« 1987.

Här skulle jag kunna börja babbla om dekonstruktion av den klassiska rockmyten, men jag är inte säker på att jag vill gå in på så pass minerat område. Jag är inte heller så säker på att Will Oldham och hans muntra gäng strävar efter något så allomfattande. De har bara spelat in en låt de var sugen på att testa. Varken mer eller mindre. Det blev ett mästerverk; det kunde de knappast ana.

Jag spelar Springsteens original efter att ha spelat Bonnie Prince Billys version tjugo tjugofem gånger. Helt makalöst. Det är samma låt; det är inte samma låt. De har bägge något att berätta om varandra. Då. Nu. Springsteens glittrande pianouppbyggnad, berg- och dalbanan, den otyglade frenesin. Och så Tortoises jämna, nästan helsläta, version med syntmattorna och Wills sång, nej tal, som så suggestivt berättar om åren som gick och, det här kom jag på nu, det är som om han sitter med facit hand! Det är därför han går ner en ton (istället för upp en, som Springsteen) i slutet vid »this is a town full of losers / and I’m pulling out of here to win«. Han vann inte; han misslyckades. Helt makalöst. Vilka låtar; vilken cover! Jag är mållös. Orden fattas mig.

Annars är det här, som nästan alltid när Will Oldham är i farten, en fasligt ojämn skiva. Inte för att det gör något, som sagt. Från min horisont är det lika intressant huruvida en ny Bonnie Prince Billy-skiva är bra som om mannen har ansat skägget eller om det är tomtelångt och tovigt. Det är som det är, liksom. Det kommer ny platta under ett av Oldhams många alias, jag köper och jag lyssnar. Vissa av skivorna spelar jag oftare (den utan titel som innehåller »I Send My Love To You«, »Puff«-sjuan, Ease Down The Road) och vissa spelar jag mer sällan (Ode-plattorna, Hope-EP:n, Superwolf), men det är inte så vidare viktigt. The Brave & The Bold hamnar, om någon nu är vetgirig, någonstans mitt emellan dessa båda kategorier.

Tio låtar här. Hälften av artisterna som görs om har jag inte hört talas om. Vem är Mark Allen Mothersbaugh, exempelvis? Eller Lungfish? Eller Quix-o-tic? Jo, jag skulle kunna googla fram svaren och verka viktig och insatt, men det är det redan alldeles för många som gör. Jag känner inte till dom. Och ärlighet varar längst, det vet ni.

Men Elton Johns »Daniel« får sig en riktigt snygg postrock. Sitter fint. Bästa passformen. Och Melanies »(Some Say) I Got The Devil« är så nära Will Oldhams eget formspråk att den känns som hans alldeles egna komposition. »The Calvary Cross« av Richard Thompson gränsar mot det traditionella, och håller ett tag på att förlora sin cover-identitet, men jag tycker att Will och Tortoise lyckas rädda den till sist.

/Tony Ernst