Recension
Click Five, The
Greetings From Imrie House
(Lava/Atlantic/Import)

Ojojoj, här ringer det varningsklockor, vill jag lova. Pojkarna på omslaget till ”Greetings From Imrie House” är klädda i sina bästa, likadana gå-bort-kostymer, är lika välfriserade och sockersöta som nånsin Bay City Rollers, och poserar vant med blickarna oskyldigt förföriskt riktade rakt in i flickrummen. Det medföljer ett gammalt hederligt samlar-idolkort. Mike Denneen (Howie Day, Gigolo Aunts) har producerat. Adam Schlesinger har skrivit låtar. Och sångaren från Del Amitri. Och Paul Stanley!

Det är därför inte utan förvåning man konstaterar att The Click Five i praktiken är ett modernt powerpopband, placerat nånstans mellan Weezer och Green Day, med en hel hög utmärkta låtar på repertoaren. När den första chocken över hur bra det låter, hur väl genomfört det är och hur lycklig man faktiskt blir med ”Good Day”, ”Just The Girl”, ”Catch My Wave” och ”Pop Princess” på tokvolym på stereon, börjar man, cynisk som man är, fundera på om inte det här ändå är lite för utstuderat. The Click Five är nog ändå ett powerpopens Milli Vanilli.

Men så, av en händelse, får jag se pojkarna på Conan O’Brien, när de framför Schlesinger-pennade singeln ”Just The Girl” och blir nästan lite knäckt. De spelar ju själva! Det låter ju fantastiskt! Och de är ju precis så där charmigt valpiga som de verkar.

Alltså, ”Greetings From Imrie House” är inget mästerverk, tro nu inte det. Men den har det mesta man kan kräva av en fullödig powerpopskiva. Melodierna, refrängerna, stämsången, bettet och energin. Det är fun, fun, fun in the sun mest hela tiden och de pophistoriska blinkningarna kommer lika tätt som nödrimmen. Inte en originell idé så långt örat når, men vafan begär ni? Det är ju trots allt powerpop vi pratar om. Gullig, charmfull och slit-och-släng-aktig sådan, och en självklar guilty pleasure, om något dylikt nu existerar.

/Ola Karlsson