Recension
Broughton, David Thomas
The Complete Guide To Insufficiency
(Plug Research/dotshop.se)

Han heter David Thomas Broughton och släpper sin debutplatta. Jag vet inte mycket om honom, men läser mig till att han är tjugofyra år och har figurerat på livescenen i och kring Leeds under flertalet år. Vad jag däremot vet är att det här är magisk musik: fullt värdig sin plats i den yppersta eliten av den engelska poplängden.

Plattan är inspelad i en enda lång tagning i Wrangthorn Church i Leeds. Artistbiografin jämför Broughton med Nick Drake, Neutral Milk Hotel och Anthony & The Johnsons. Jag tycker nog att det här är tillräckligt egensinnigt för att slippa likhetsgranskningar. Men med tumskruvarna på så skulle jag nog svara John Martyns allra mest besatta och introverta stunder i början av sjuttiotalet om Broughton ska kompareras med någon annan artist. Han mässar med gåtfull röst om ensamhet och död och det ekar från det höga kyrkvalvet. Gitarrspelet är enkelt och utan åthävor.

Musiken är akustisk. Med ett visst inslag av reverb, loop-pedal och billig trummaskin. Det skulle kanske kunna kvala in under den där fåniga titeln »freak-folk«. Men mest av allt känner jag att man måste hitta på en egen etikett. Så pass säreget är det. Church sufferin', kanske. Eller Folk broodin'. Eller Lost music. Eller bara David Thomas Broughton.

Texterna är mer förvirrade brottstycken än färdig lyrik. Det låter som att David Thomas reciterar en sorts aviga felvända ordspråk. Likt ett oroligt mantra upprepar han dessa skadade glosor om och om och om igen. Som om det skulle hjälpa. Som om räddningen då skulle komma. Ord likt livbojar i annars oroligt och stormigt själsligt hav. Det handlar om krig, död och förnedring.

Ibland försöker han sig på kärlekspoesi. Då låter det såhär: »I wouldn't take her to an execution / I wouldn't take her to a live sex show / I wouldn't piss or shit on her, would I? / Because I love her so«.

Jag vågar lova att det här är en platta som kommer att leva länge, länge. Fem låtar som sträcker ut över nästan fyrtio minuter. När det är över vill man lyssna igen.

2006 har knappt hunnit börja. Hur det blir kan ingen veta. Vilka skivor som kommer att släppas, spelas och älskas står ännu skrivet i den iskalla skyn. Men att »The Complete Guide To Insufficiency« är topp tio-material står däremot redan klart.

/Tony Ernst

Lyssna på Spotify