Recension
Swift, Richard
The Richard Swift Collection Volume 1
(Secretly Canadian/import)

»Don't you believe Richard Swift. He would love it if you thought The Novelist was a back-room, nice-priced LP circa 1938 – one of eleven copies in existence«. (Ur Lance Alton Troxels text i bookleten till det här albumet).

All konst är dupering.

Det handlar, för konstnären, om att försöka lura åskådarna. Och, för åskådarna, om att låta sig luras av konstnären. Kanske är musiken den allra mest utstuderat duperande av de levande konstformerna. Artisten narras gärna, ja, ibland är det till och med en förutsättning för hans eller hennes konstnärskap. Och vi på åskådarplats vill bli narrade. Det är ett spel. Vi interagerar.

Jag vet att exempelvis Marilyn Manson inte ser ut vid frukostbordet som han gör på scen; han vet att vi vet det. Det är som med kärleken: man måste våga låta sig förföras. Allt hänger på det. En alltför stor dos cynism skulle ta kål på det livsviktiga skådespelet.

Richard Swift är en ung man (född 1977) som så gärna vill att hans musik ska komma från en annan era. Dubbel-cd:n »The Richard Swift Collection Volume 1« låter som svunna dagar; som något din mamma spelade för dig när du var ung, mycket yngre än nu.

Egentligen är det här två minialbum, paketerade i klump, inspelade vid olika tidpunkter och under olika former. Den första skivan heter »The Novelist« och är en sorts konceptalbum om en ung författare som på 1930-talet ger sig in till storstaden för att finna såväl kärlek som inspiration. Musiken är Neo Vaudeville, om termen existerar. Tramporglar, banjos, dixieblås, spikpiano, crooning. Det mesta spelas av Swift själv och man får en bild av en säregen man som vill dokumentera sin passionerade mellankrigslängtan.

»Walking Without Effort«, som den andra plattan heter, är tre år äldre (inspelad i mars 2001) och har en mjukare sjuttiotalsfeeling. Modernare, alltså. Om än inte modernt. Här har han haft mer hjälp av andra musiker och känslorna badar inte i retroskummet. Jag tycker att det ger en större fräschör till musiken. Det låter inte så ansträngt; inte så forcerat.

Richard Swifts album har mottagits med blandade reaktioner. Andres Lokko satte tre (av sex möjliga) i SvD och undrade: »Varför blir jag så djupt uttråkad av Richard Swift? Av samma anledning som jag inte kan ta in Rufus Wainwright? Så måste det vara«. Anders Dahlbom i Expressen satte däremot fyra (av fem) och tyckte att det var: »En sensation. Årets skiva känns som ett understatement«. På Rootsys årsbästalistor noterar jag att det bara är Lennart som har med honom. Å andra sidan listar Mr Persson nästan sextio plattor; hade jag gjort det så hade Swift fått plats hos mig också; jag har honom antagligen runt plats tjugofem trettio.

Utrikes då? Alltid pålitliga All Music Guide skrev att Swifts: »debut paints a world out of time from the very first note«. Och vidare: »Listeners will find themselves enchanted, disturbed, and speaking in metaphors for days«. Inte alltid lika pålitliga Pitchfork satte 6.9 (av 10.0 möjliga) och kallade Swift något kryptiskt för: »a bedroom auteur«.

Det babblas en del om Tin Pan Alley – såväl av recensenter som av Swift själv – men jag måste nog erkänna att jag inte har den allra skarpaste kollen på vad Tin Pan Alley är för något. En sorts kindergarten för sensibla låtskrivare i New York på sjuttiotalet? Kunde just tänka det. Där passar Swift in. Det låter kufiskt, egensinnigt, ömtåligt, svajande, hudnära. Jag gillar det här. Och ändå når det inte ända fram till den ömmaste hjärteroten. Vad beror detta på?

Well, den största invändningen ligger inte i att dubbel-cd:n ger ett splittrat uttryck. Splitter är bra. Det finns redan alltför mycket homogenitet här i världen. Även det som kommer av splitter – jo, jag pratar om skärvor – är bra. Ingen enda människa är ändå hel. Inte heller gör det något att plattan är kort; man får sammanlagt knappt femtio minuters musik. Det är faktiskt bara skönt. Alltför många spelar in för mycket musik; har inte vett att sluta i tid.

Nej, den största invändningen är att Swift låter lite väl sömnig lite väl ofta. Det här är inte dåligt; inte alls. Men musiken rullar på sådär lagom oengagerat. Biter aldrig riktigt ifrån. Saknar den där svårdefinierade nerven. Jag minns ingen av låtarna, oavsett hur många gånger jag spelar dem. Det är förgänglig musik.

Richard Swift narras med oss. Hans musik låter jättegammal, men är inspelad under detta, det purfärska millenniet. Han skulle nog hellre vilja vara född i ett annat tidevarv. Nu får han nöja sig med detta. Och med att göra sitt yttersta för att dupera oss. Gott så.

Under tiden som jag har väntat med att recensera den här så har Swift släppt en ny platta. Den heter »Instruments Of Science And Technology«, och är en skiva med elektronisk instrumentalmusik utgiven på Otaku Records. Dessutom är Swifts nya album redan färdiginspelat. Det ska heta »Dressed Up For The Letdown« och finnas ute i mars/april på Secretly Canadian.

/Tony Ernst