Recension
Marah
If You Didn’t Laugh, You’d Cry
(PHIdelity/Munich/Playground)

Efter ett nära nog monumentalt debutalbum, ”Kids In Philly”, fick något ljushuvud plötsligt för sig att Marah skulle bli Oasis. Inget fel med det kanske (stadiumrock kan ju vara ganska gulligt), men när Philadelphiabandet bytte ut sina bjällror, grisgitarrer och söta spectorkomplex mot smetiga synthar, trötta trumloopar och urvattnade refränger blev det bara så fel, så fel. Vi som satt vår tilltro till philadelphiabandet suckade och förpassade strax in dem i filen för lovande-men-inte-infriade rockhopp.

Kanske tog bröderna David och Serge Bielanko åt sig av den kritik som följde på ”Float Away With The Friday Night Gods”, och i viss mån ”20 000 Streets Under The Sky”, eller så upptäckte de helt enkelt själva att det ibland faktiskt är bäst att hålla sig till det man är duktigast på. I Marahs fall handlar det om stökig, skitig och upplyftande partyrock, med Springsteen, Southside Johnny och Faces som främsta ledstjärnor. Och på ”If You Didn’t Laugh, You’d Cry” är de tillbaka där de ska vara, och det med besked.

Återigen låter det som om kvartetten förvandlat studion till ett gathörn i deras älskade Philly, där folk och fä kommer och går, spelar och skrålar med, äter och (framför allt) dricker, och bidrar med allmänt god stämning. Det är lössläppt, lekfullt och precis lagom insmickrande, och ger näring åt illusionen att skivinspelningar egentligen inte handlar om att stänga in sig i en studio och försöka lista ut hur man ska få det att låta så bra som möjligt, utan helt enkelt om att skapa och ha kul.

Och trots att jag alltid har tyckt fenomenet ”live i studion” är överskattat (vem fan, förutom möjligtvis musiker, bryr sig om det är inspelat live eller inte, så länge det låter bra?), ”If You Didn’t Laugh…” låter faktiskt som en liveplatta, i ordets mest positiva bemärkelse. David Bielanko har i mina ögon alltid varit lite för yvig som sångare, för otydlig och tagit i aningen för mycket mest hela tiden. Här är han mer återhållsam, och låter för första gången texterna, som bitvis är lysande, bäras fram av rösten, istället för att spotta ut dem som ohörbara chants.

”The Closer”, ”The Hustle” och ”The Demon Of White Sandess” tillhör Marahs mest euforiska stunder, där både Beach Boys, Stones och diverse discoband alla gör icke-fysiska gästspel, medan bandet på ”So What If We’re Out Of Tune (With The Rest Of The World)” och ”City Of Dreams” (Davids starkaste sånginsats ever?) är mer melankoliska och underfundiga än de någonsin varit. Sammanhållet, men samtidgt varierat är plattans ledord.Och Marah bjuder återigen, till undertecknads stora förtjusning, på ganska storartad amerikansk rockmusik.

/Ola Karlsson