 |
| ||||||
 |
Recension
White, Joy Lynn
One More Time
(Thortch)
Joy Lynn White debuterade som Joy White 1992 med »Between Midnight & Hindsight«. Två år senare kom »Wild Love«. Då hade Joy också lagt in sitt andra namn Lynn; debuten gavs dock ut på nytt år 2000 under namnet Joy Lynn White. Sin tredje skiva gjorde Ms White 1997 för Pete Anderson, den inte helt övertygande »The Lucky Few«. Sedan kom »Demos 2002«, och ett inte alldeles lysande samarbete med Buddy Cages och Walter Egans grupp The Brooklyn Cowboys.
Så långt arkeologin. Debutskivan är fortfarande Joy Lynn Whites bästa skiva, men den nya »One More Time« är nästan lika bra. Den präglas av samma lite tyngre countryrockiga komp, och Joy Lynn White behåller nyanserna i sin råa alt. Det är annars där hon ibland brustit; den vokala ansatsen har blivit alltför råbarkad, som värst nästan lite bräkig.
Men nu visar hon på nytt upp den moduleringsförmåga som gjorde henne till en demofavorit för artister som Marty Stuart och många andra. Hon öppnar med ett karaktäristiskt Keith Richards-taggtrådigt gitarrackord och sjunger med en trånande övertygelse i »Keep This Love«, som om hon satsar allt på ett kort. Den följande »I’m Free« är en stolt självständighetsförklaring, snyggt framburen av Kyle Lehnings tungt rhythm & blues-markerade klaviaturer.
Tredje spåret är rhythm & blues-impregnerad countrypop: Naomi Nevilles »A Certain Girl« som genomgått ett könsbyte och blivit »A Certain Boy«. Så följer den sårigt desillusionerade »Girls with Apartments in Texas«, där Joy Lynn White tolkar drömmarnas eviga kraschar mot en oförstående verklighet.
Låt mig också nämna den fräcka rockabillybluesen »Good Rockin’ Mama«, för att ge en bild av variationen och nyansrikedomen på Joy Lynn Whites nya skiva. Varje sång är en pärla i egen rätt, samtidigt som de kalejdoskopiskt griper in i och omformar varandra. Det innebördsdigra titelspåret ger sedan en självrannsakande sammanfattning. Joy Lynn White får förstklassig assistans av gitarristerna Duane Jarvis, Richard Bennett och George Bradfute och av Larry Franklin på mandolin och fiol. Det här är den bästa skivan Joy Lynn White gjort under namnet Joy Lynn White.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.