Recension
McGarrigle, Kate & Anna
The McGarrigle Hour
(Hannibal/Ryko)

Det kan ha varit 1968.

Jag och Willy gick nånstans på Charing Cross Road i London.

Plötsligt hörde vi en gatusångares röst från andra sidan den hårt trafikerade gatan. Stark, full av kraft och livsglädje trängde den igenom trafikbullret.

Men det var låtarna som fick oss att stanna upp.

”Walking Down the Line” och ”Stealin´ ” var låtar som vi bara hört på de första Dylan-bootleskivorna som ramlat in på Gleerups i Lund året innan.

Vi gick över och snackade med den långe, långhårige killen med de mörka intensiva ögonen. Det slutade med att vi bjöd honom på vita bönor, bacon och korv och han berättade att han hette Tannenbaum (julgran), vilket väckte en hel del munterhet hos oss, särskilt när han sade att hans förnamn var Chaim — skål på hebreiska.

Det slutade med att vi blev vänner och inte långt efteråt dök han upp hemma hos mig och Willy i Lund. Vi ordnade ett par ”konserter” med honom i Ängelholm, han åkte fel när han skulle lifta från Helsingborg till Lund och hamnade i ”Kavve-Linge” (Kävlinge) och alla tjejer blev kära i honom.
Men sen gick det som det gick. Chaim åkte tillbaka hem till Montreal, annat kom emellan, han läste filosofi på McGill University och det var inte förrän jag såg hans namn bland musikerna på Kate och Anna McGarrigles skivor som han dök upp igen. När jag var i London nästa gång passade jag på att se Kate & Anna som var på turné och träffa Chaim. Då fick jag reda på att han och Kate och Anna var gamla kompisar från Montreals folkmusikkretsar. Det var senaste gången jag såg honom ansikte mot ansikte.
Livet kom emellan. Jag flyttade till Stockholm, gifte mig, fick barn, skilde mig. Chaim spelade på Kate & Annas plattor och Loudon Wainwrights och doktorerade på Wittgensteins filosofi, gifte sig och fick barn.

Men nu har han dykt upp igen, lite mer i helfigur. Först på CD:n ”The McGarrigle Hour”, där han sjunger sin första egna låt, vemodiga ”Hands of Time”, och nu på DVD:n med samma namn.

Och nu ser han ut ungefär som Pete Seeger under sin storhetstid. Men rösten är kvar. Den där stora, klara, mäktiga tenoren som fortfarande får mig att rysa i låtar som ”Dig My Grave”, en låt jag vill minnas att han sjöng redan i Lund.

Men man behöver inte känna Chaim eller veta vem Kate och Anna och Loudon är för att hamna i trance framför den här DVD:n. Värmen och gemenskapen bara strömmar emot dig från sångerna, samspelet, den magnifika stämsången där Kate och Annas barn Rufus, Martha och Lily har stora delar. Jag måste erkänna att jag har lite svårare för Rufus röst, men Martha är nästa stora stjärna i familjen med en närvaro som är sagolik i Cole Porters ”Alles-vous en” eller den egna ”Year of the Dragon” och Lily är skör som porslin i den vackra ”Alice Blue Gown”. Att sen storasyster Jane, som är minst lika begåvad som Kte och Anna, bidrar med en låt och att Emmylou Harris och Linda Ronstadt är med på ett rätt stort hörn gör inte DVD:n mindre prisvärd.

Andra bonusar: fyra låtare från en konsert med Kate och Anna i Montreal 1981 samt en hel serie korta intervjusnuttar mellan låtarna (om man vill).

Det blir löjligt att leta efter höjdpunkter i en musik som hänger så väl ihop som den här. Där både rötter, bladverk och skott samverkar i en enda stor, tidlös enhet. Det enda man kan önska är att man hade varit där.

/Christer Olsson

Lyssna på Spotify