Recension
Sun Kil Moon
Tiny Cities
(Caldo Verde/Rough Trade/Border)

Ingen annan människa, möjligtvis med undantag för Sylvia Plath, har med sådan axiomatisk självspäkelse vrängt hjärtat ur kroppen för att alla ska kunna beskåda dess fel och brister som Mark Kozelek. Först som frontfigur i Red House Painters, sedan som soloartist och på senare år under en koreansk boxares namn; Sun Kil Moon.

Vi är många, det vet jag, som har levt nittiotalet med Kozeleks allra bittraste bilder som soundtrack. Det var något med anslaget – en chockerande ärlighet – som sög in oss. Rösten, texterna, de långsamma melodierna försatte oss sedan i någon sorts form av hypnos och vi kunde inte komma loss. Vi blev slavar under Kozeleks repetitiva självhat.

Det började med »Down Colorfull Hill« 1992, egentligen en samling demos som 4AD gav ut helt oredigerade. På San Fransisco-kompisen Mark Eitzels rekommendationer. Men det tog fart i och med den självbetitlade uppföljaren året efter; den med den gamla berg- och dalbanan på omslaget. Där någonstans var nog bulls eye för sextio- och sjuttiotalisternas rådvilla existentialism.

Mark Kozelek har sedan åkt i en egen berg- och dalbana. Han har släppt ifrån sig mycket musik; jag har nu tolv cd:s här hemma. Mångt har varit bra, annat har knappt gått att lyssna på. Det har varit en märklig resa. En fullängdare med enkom AC/DC-covers, en Red House Painters-platta som legat och samlat damm i över fyra år innan Kozelek själv lyckades köpa loss mastertejperna samt faktiskt en del skådespeleri, bland annat i Cameron Crowes »Almost Famous«.

I slutet av 2003 kom den första Sun Kil Moon-plattan. Den hette »Ghost Of The Great Highway« och var en sensibel och alldeles förvånansvärt fantastisk platta. Inte fullt ut så kärleksdystopisk; snarare var det minnen från barndomen som ventilerades. Jag hade den som en av det årets fem bästa album. Nu kommer uppföljaren. Den heter »Tiny Cities« och anmäls alltså här.

Jag har spelat den här skivan ofta. Inte så mycket för att jag gillar den; snarare för att jag inte gör det. Jag har lyssnat och undrat: varför rör inte det här mig? Vem är det fel på: är det jag eller skivan som fallerar? En hel hög med frågetecken; knappt några utropstecken.

Som för att understryka allvaret i denna utomordentligt viktiga fråga så har jag plockat fram alla gamla Kozelek-plattor ur hyllan, spelat om och om igen, samt till sist gjort en egen enkel-cd med »Best of Mark Kozelek«. Den ser ut som följer.

1. Grace Cathedral Park
2. Have You Forgotten
3. Carry Me Ohio
4. Japanese To English
5. Three-Legged Cat
6. Mistress
7. Shadows
8. Bad Boy Boogie
9. All Mixed Up
10. Pancho Villa
11. Uncle Joe
12. Katy Song
13. Summer Dress
14. Sundays And Holidays
15. Strawberry Hill

Nej, jag har ingen aning om vad jag vill säga med det här. Inte är det för att flasha kunskaper om en kärleksstörd amerikansk poet. Inte heller vill jag visa mig alltför nostalgisk. Kanske är det för att visa att den här inverterade själasörjaren har gjort en packe fantastiska sånger genom åren. Och att det mesta på »Tiny Cities« inte är i närheten av att hamna på en sådan här hemmabränd samling.

Nu kompliceras alltihop av att den nya skivan är en samling covers. Ingen av de elva låtarna på »Tiny Cities« är alltså skrivna av Kozelek själv. De är allihop egna versioner av gamla Modest Mouse-låtar. Nej, jag har inte heller någon speciellt bra koll på detta independentband med avantgardistiska undertoner. Jag har ett album, »The Moon & Antarctica« (från 2000), men det är inget jag vare sig spelar särskilt ofta eller håller speciellt högt. Men Kozelek är tydligen en stor fan och avgudar frontmannen Isaac Brocks texter.

Tidgare i karriären har ju Kozelek med stor förkärlek tolkat andra artisters alster. Han har gjort Kiss, AC/DC, The Wings, The Cars, Simon & Garfunkel. Det här borde alltså inte komma som någon chock. För övrigt har jag nästan alltid gillat Kozeleks cover-val. Den här gången vill det dock inte klicka.

Men visst finns här ögonblick som berör. »Grey Ice Water« med sitt valstempo och närmast klassiska gitarrfigurer, »Jesus Was An Only Child« där Kozelek letar högt uppe i falsettregistret och kanske framför allt »Space Travel Is Boring« med sitt svepande anslag och mantraliknande refräng. Jag gillar också att man lagt rösten så långt fram i mixen; att man behandlar den som det viktigaste instrumentet. Men det stora problemet är att låtarna inte är bra nog. Kanske känner jag bara inte till Modest Mouse tillräckligt? Och så förstår jag inte låtlängderna; de flesta klockar in på under tre minuter. För oss som är vana vid Kozeleks fjortonminutersepos så blir det här svårtolkat. Hela plattans längd ligger på nästan exakt en halv timme. Magert.

Häromdagen var Mark Kozelek i Malmö och uppträdde på KB. Det var en märklig konsert. Han såg nästan tragikomiskt ointresserad ut. En bit in skyllde han på trötthet, men det har jag hört förut på konserter med honom. Han körde flera av låtarna man så gärna ville höra – »Grace Cathedral Park«, »Katy Song«, »Mistress« – men det tände aldrig till. Jo, en gång: i en blixtrande version av »All Mixed Up«. Han såg inte ut att må så bra. När någon i publiken försökte uppmuntra honom med ett »We love you, Mark« så tittade han ut över åskådarmassorna och sa resignerat: »Who cares?«.

Kanske är Kozeleks rykte som känslosam lyriker något krockskadat. Jag har intervjuat honom och han är inte riktigt lika intressant i diskussionen som i dikten. Inte heller tror jag att han lever som han skaldar; det har jag flera andra musikartisters ord på. Det kan i och för sig kvitta; men det jag famlar efter här är att det säkert finns en tid i unga människors liv då man behöver Mark Kozeleks skapande. Som en spegel; som en hjälp; som en jämmerventil. När man blir något äldre är inte det behovet lika stort.

Men Mark Kozelek är fortfarande en av de absolut största sångarna som det förra århundradet fött fram; det ändrar ingen medelmåttig coverskiva på.

En sak till innan jag stänger dörren: om det finns fler anemiska Kozelek-njutare därute som vill ha den ovan omtalade hemmagjorda samlingsskivan så går det utmärkt att skicka mig ett mail med en vänlig förfrågan.

/Tony Ernst