Recension
Cream
Royal Albert Hall - London May 2-3-5-6 2005
(Warner)

De var inte bättre förr

För ett par år sedan köpte jag »The Farewell Concert med Cream« på Dvd, en inspelning från bandets två sista gig på Royal Albert Hall i London. Konserten är ett fruset ögonblick i en utbränd grupps sista dagar. Det låter hafsigt och slarvigt på många ställen. Det känns som om de bara vill därifrån. Men som tidsdokument är det kul.

De slet hårt och blev stora. På drygt tre år gjorde de fyra plattor - »Fresh Cream«, »Disraeli Gears«, »Wheels of fire« och »Goodbye«. Men drogerna, bråken, ändlösa turnéer och krav på långa jam under spelningarna blev till sist för mycket. Nuförtiden hade man väl tagit ett års semester och kommit tillbaks med laddade batterier.

Men i maj 2005 spelade de fem kvällar inför utsålda hus på Royal Albert Hall. Allt spelades in och har nu kommit i som Dvd och live-CD. Jag har köpt Dvd:n och kan inte låta bli att jämföra.

Återföreningen var oväntad och oron fanns att det skulle gå åt skogen. Men icke. Det låter bra, till och med mycket bra. Det hörs att det är musiker som har fått - the gift of time - som Ginger Baker säger. Det låter tätt, tungt, tufft och det svänger på bra. De har mognat och spelar inte lika aggressivt som i sin ungdoms dar men de spelar bättre. Det är precis som om den kraft som fanns i bandet inte dränerades under deras korta livslängd, utan den finns kvar och återuppstår när de står på samma scen igen.

Den som glänser mest är faktiskt Clapton. Han har inte varit så på tårna på väldigt länge, kanske inte sedan Cream brakade ihop. Han får kämpa för att hänga med de övriga. Det är precis vad Clapton behöver, någon som kan utmana honom musikaliskt och få honom att känna sig som en i bandet och inte som en bandledare som bara glider med. Här är han bland musikaliska likar. Och det ser ut som om han trivs med att stå i bakgrunden, strax framför sin stärkare o bara lira. Hans kroppsspråk när han står med kroppen lutad över stratan och med det ena benet framför det andra talar för det.

Allra bäst är »Stormy Monday«. I den spelar hela bandet kanonbra. Lugnt, sansat, återhållet när det är läge för det och med fullt tryck när det behövs. Efter låten syns det på Ginger Bakers leende och blinkning till Clapton att den var bra, mycket bra till och med. Men även klassikerna, »White Room«, »Politician«, »Crossroad« - där man ser en salig Brian May från Queen i publiken - »Sunshine of your love« och den av Cream aldrig livespelade »Badge« är bra. Egentligen är allt bra men en del är bättre. Roligast är »Pressed Rat and warthog«, som Ginger Baker pratsjunger fram. En helt skruvad text faktiskt.

En sak kan jag säga i alla fall... De var inte bättre förr.

/Ulf Österlind