Recension
Blandade Artister
Jul i folkton
(Amigo)

Albumet ”Vintervisor”, som folkmusikgruppen Triakel gav ut till julen 2000, har redan blivit en klassisk svensk julskiva. (Ett år råkade jag förlägga skivan, hittade den bara inte, hade ingen aning om var den kunde ha gömt sej, men det accepterade inte min hustru utan köpte ett eget exemplar – till sej – som hon vårdar ömt och tar fram varje jul. Som exempel bara.) Nu till julen 2005 har det kommit ännu en folkmusikalisk svensk julskiva som lär bli lika klassisk.

Spännande val av sångerskor, tänkte jag redan när jag tittade på cd-omslaget. Lena Willemark och Sofia Karlsson var självklara val medan Louise Hoffsten, Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist är mindre väntade namn när det handlar om ”Jul i folkton”. Redan på omslaget nämns också folk- och världsmusikerna Ale Möller, Esbjörn Hazelius, Roger Tallroth och Lisa Rydberg.

Likadant med valet av julmelodier. Det är både… och: självklart och förväntat men ändå lite speciellt.
Inte alla men de flesta julmelodierna känns igen, vi vet hur de går och kan sjunga med, det är melodier som automatiskt förknippas med julhelgen. Ändå kunde urvalet ha varit ett annat och samtidigt lika självklart.

Att höra samma artister sjunga och spela profana jullåtar hade faktiskt varit rätt kul, det också. Albumet ”Jul i folkton” – vet inte om det är artisternas val, om initiativtagaren på skivbolaget Amigo bestämde eller om det är ett tecken i tiden – präglas av frid, andlighet och religion. Nästan genomgående har man valt religiösa, kristna julsånger och melodier. Här finns många psalmer och koraler. Kanske ett ställningstagande, för att betona vad som borde vara viktigt – och därmed också vad som är mindre viktigt – med julfirandet.

Louise Hoffsten inleder med vad som kan kallas temamelodin, ”Det är en ros utsprungen” (melodin ska återkomma flera gånger på albumet). Ale Möller ackompanjerar inte utan samspelar på luta (en arabisk oud, tror jag). Louise sjunger som hon brukar, på sitt vanliga, egna sätt: nere i bröstet, liksom mörkt och ljust på samma gång, lite hest men klart. Hon har inte, för att hårdra något, gått in i den tradition som melodin tillhör utan tagit till sej sången, låtit den resa tur och retur Mississippi innan den återkommit till inspelningsstudion.

Om inledningen är bra – mycket bra och merlovande – så blev nästa spår helt knäckande. Kunde inte låta bli: jag slutade genast att lyssna på albumet rätt igenom i rätt ordning och hoppade framåt för att höra samtliga spår med artisten: ”Gläns över sjö och strand” (alltså spår 2), ”Så mörk är natten i midvintertid”, ”Jungfru Maria” (duett med Sara Isaksson) och så vidare.

Och vem är det nu då? Vad heter sångerskan? Ja, vad skulle hon heta, om inte Sofia Karlsson, förstås, vill jag tillägga, efter hennes insjungning av Dan Andersson-visor. Hon sjunger… ordet är oemotståndligt. Hennes utveckling – ett pyttelitet ord i sammanhanget – som sångartist är gigantisk, ofattbar och rent otrolig. Nog var hon bra och lovande, när jag 1998 hörde Sofia Karlsson första gången på Korröfestivalen, men inte trodde jag att hennes röst skulle djupna och mogna så mycket och så fort.

Dessutom låter hon ju inte alls som utgångspunkten och förebilden, alltså Lena Willemark, utan Sofia Karlsson har blivit sin egen folksångerska. Sofia sjunger Gläns över sjö och strand till stilla men poängterande ackompanjemang, intensivt i det lugna, av Esbjörn Hazelius, cittern, Roger Tallroth, tenorgitarr, och Anders Johnsson, kontrabas, och det är som om hon tagit till sej, låtit sej påverkas av intryck från alla sånggenrer hon hört (svensk folksång och visa, blues, country och jazz också), blandat och dragit ifrån, filtrerat genom sej själv och blandat igen.

Resultatet är enastående. Sofia Karlsson sjunger både inifrån det svenska och det amerikanska träkapellet, i kyrkan och i torparköket, med leriga skor från jordens mylla och himmelskt, med änglavingar. Hon vrider på Viktor Rydbergs ord och Alice Tegnérs toner, synar och ifrågasätter dem, låter dem möta sej och livet.

Sofia Karlsson synkoperar som en jazzsångerska, dubbel- och trippelsjunger vokaler som en operasångerska nästan och när hon snabbt liksom åker kälke uppåt i tonskalan, då får hon mitt hjärta att blöda. Rösten är på samma gång änglaljus och svart som blues. Man blir ju orolig också. Denna svärta måste väl bottna i det egna livet?

Därefter sjunger Lena Willemark som alltid, väl förankrad i den svenska folksångstraditionen, fast kanske lite ljusare i tonen och mer glädjefull än hon brukar vara när melodin nu heter ”Ett barn är fött i denna dag”. Lika bra och lika fantastiskt men mindre oväntat, för Lena sjunger ju alltid så här, alltid fantastiskt. Och som ofta också i så nära samklang med Ale Möllers mandola att jag skulle undra om jag var respektives partner. Lisa Rydbergs fiol är lika ljus och sentimental som den brukar men nog är det väl ändå som om hennes fioltoner nu fått några grövre årsringar.

Som fjärdespår hörs ”Lucia-sång” – en dikt av Erik Axel Karlfeldt som tonsatts av den ovannämnde Esbjörn Hazelius, vars cittern också hörs bland instrumenten. Det här är nästa oväntade glädjechock. Sara Isaksson är en bra sångerska, det har jag alltid tyckt, men nu och här måste hon väl ändå överträffa sej själv?

Också hon sjunger olika de andra, som sej själv, lägger rösten nära melodin, liksom knyter en varm sjal om tonerna. Lite hes röst, som om hon är ute tidigt en kylig morron för att lussa. Det är så… ja, det är sååå vackert. Som en inbjudan till en förhoppningsfull God jul!

Och det här var alltså bara albumets fyra första spår! Så lätt jag skulle kunna gå igenom vartenda spår och sång och låt och skriva i alla fall nästan lika lyriskt. Men för att inte bli alldeles för långrandig (sen får ni lyssna själva):

Ale Möller spelar också ”Stilla natt” på mandola. Solo, ensam, allena. Men som en hel orkester eller åtminstone en trearmad musiker. Melodin, där den nu hörs och finns, är blott en ledsagande stjärna bland alla extratoner som ekar ut och in. Märkligt hur Ale kan gå ifrån och knappt spela de så att säga rätta tonerna alls och ändå känns ju melodin så väl igen, hela tiden. Han improviserar som om han vore skolad i den klassiska arabiska musiktraditionen och ornamenterar som om han inredde ett orientaliskt rum. Så här har ”Stilla natt” aldrig låtit tidigare.

”Frid på jord” – som Sofia Karlsson, Sofia Sandén, Malin Foxdal och Sara Isaksson sjunger som accapella-kör – och, ännu en gång, ”Det är en ros utsprungen” – som Rebecka Törnqvist, Sara Isaksson och Sofia Karlsson sjunger, också a cappella fast med Peter Asplund som himmelsk härold på avslutande trumpet – är lika delar svensk kyrkokörsång och country. De kvinnliga tonerna, ljusa, ännu ljusare och lite mörkare, glider runt och stöter, mjukt, mjukt, emot varann. Tänk dej att Sara Carter, Dolly Parton, Iris DeMent och Gillian Welch hade fötts i Dalarna. Ungefär.

Hur det i tider som dessa är möjligt att få orden ”Frid på jord” att låta som de vore uppfyllda kan jag inte förstå. Men de – två gånger Sofia, Malin och Sara – får mej, en kort stund, innan det blir dags för TV-nyheterna, att tro det, att tro att det faktiskt är frid på jorden. Att det råder fred och alla människor jorden runt har det hyggligt bra.

Albumet ”Jul i folkton” förmedlar med sin skönhet budskapet om såväl en alternativ jul som en alternativ verklighet.

/Bengt Eriksson