Recension
Leadbetter, Phil
Slide Effects
(Pinecastle)

Jerry Douglas har kommit att personifiera den moderna bluegrassdobron. Det är i sin ordning. Douglas är en virtuos, som förutom sina egna, ofta kreativt utmanande projekt också har förgyllt hundratals skivor med andra artister. Men det finns även andra. Rob Ickes och Phil Leadbetter hör till de bästa. Den senare är aktuell med skivan »Slide Effects«, lika bra som hans tidigare.
Titeln kan föra tankarna till Hollywoods avdelningar för Special Effects, alltså fyrverkerier som gör sådana saker som manus, skådespelarinstruktion och konstnärligt genomtänkta regiinsatser överflödiga.

Men något effektsökeri finner vi inte i Phil Leadbetters musik. Tvärtom. Han spelar moget och eftertänksamt. Hans solon är behärskade, hans licks kärnfulla, melodistämman knivskarp. Manus finns i form av ett knippe utsökta låtar, och någon skådespelarinstruktion behövs knappast eftersom samspelet och lyhördheten musikerna emellan är fullödiga.
Leadbetter öppnar med en fin tolkning av Merle Haggards sorgsna »California Cottonfields«. Marty Raybon sjunger solostämman, Stuart Duncan driver på med sin fiddle, och Andy Leftwichs mandolin fyller flyhänt i de luckor som Leadbetters dobro öppnar i ljudbilden.

Det är ett av fyra spår som inte är instrumentala. Phil Leadbetter använder inlånade sångare i alla dessa; allra bäst är kanske Alice Vestal i Stings »Fields of Gold« med tydlig touch av Eva Cassidys seminala version av sången. Leadbetter och Duncan vindlar iväg på svindlande vackra soloutflykter, som understryker sångens gripande vemod.

Annars dominerar instrumentalerna. Vi får bland annat en fräck version av Leon McAuliffes mönsterbildande »Steel Guitar Rag« och en lyriskt reflekterad tolkning av »Closer Walk with Thee«, där Phil Leadbetters resofoniska gitarr (han spelar den varianten i två spår) skapar en hemsökt stämning som suggestivt bryts mot Andy Leftwichs old timey-innerliga fiolspel. I de egna instrumentalerna växlar Phil Leadbetter mellan snabba breakdowns och mer återhållna stämningar, som det ärkeromantiska tonflödet i »Sea of Tranquility«.

Dobron är en gökunge i bluegrassboet. Bill Monroe tillät inte instrumentet i sina fasta grupper (jag har dock ett minne av att jag hört en dobro på en sen Monroe-lp). Men även gökungar kan berika traditionen. Phil Leadbetter gör det med suverän självklarhet och behärskad virtuositet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify