Recension
Wolfe, Anna
My Treasure
(Soulful Songstress Records)

Inför Anna Wolfes musik faller alla försök till genrebestämning. I hennes musik finns framför allt en mänsklig kvalitet och integritet som sätter sin prägel oavsett om sångerskan närmar sig en old timey-definierad stil, den kvinnliga singer/songwriter-traditionen, en personligt präglat folkestetik i systrarna McGarrigles anda, en närmast weillsk kabaretmusik eller ett mer rytmiskt markerat, om än lågmält, rockmusikaliskt uttryck.

»My Treasure« är Anna Wolfes femte skiva. Jag har inte hört de tidigare, men att döma av bladen som följer med från den outtröttlige eldsjälen och entusiasten Peter Holmstedt, som driver promotionfirman Hemifrån, hör de hemma i ett tidigare skede i Anna Wolfes utveckling, någonstans i förra årtusendet; av allt att döma handlar det om skivor som främst sålts som konsertminnen
.
Intrycket understryks av att sommarkurserna i songwriting vid ett Colorado-universitet åren 2001 - 2003 nämns som en konstnärlig förlösning och dessutom en karriäröppning, genom att Anna Wolfe då fick kontakt med sångerskan och producenten Wendy Waldman.

Det är också Waldman som producerat »My Treasure«, och som vanligt visar hon en oerhörd lyhördhet för sina artister och en fantastisk förmåga att locka fram de skiftande nyanserna i deras material och deras känslomässiga sätt att närma sig detta. Instrumenteringen är genomgående sparsam, men desto mer intensiv med gitarristen Kenny Edwards och Anna Wolfes eget piano i centrum: som pådrivare och stämningsskapare, men alltid känsligt underordnade skiftningarna i Anna Wolfes vackra och folkmusikaliskt klara sång.

Alla sångerna är skrivna av Anna Wolfe själv. De har bärkraftiga, tydligt profilerade melodier och genomtänkt lyrik. Inte ett onödigt ord, inte någon sentimental överdeterminering, trots det porlande känsloflödet. Det är skimrande vacker och djupt gripande musik.

/Magnus Eriksson