Recension
Strehli, Angela
Blue Highway
(M.C. Records)

Angela Strehli är en av alla dessa stora bluesartister, som bara gjort ett fåtal skivor. »Soul Shake« kom 1987, hennes mästerverk »Blonde & Blue« sex år senare. Däremellan gjorde hon en utsökt trioskiva tillsammans med Lou Ann Barton och Marcia Ball, »Dreams Come True«. En tredje soloskiva kom 1998, »Deja Blue«, och nu firar hon sextioårsdagen (Angela Strehli föddes 22 november 1945 i Lubbock) med »Blue Highway«.

Lubbock, ja. Angela Strehli hör till samma generation Lubbock-artister som Jimmie Dale Gilmore, Joe Ely, bröderna Maines och många andra. De flesta i kretsen valde countryn, Angela Strehli blev bluessångerska, men de har gemensamma rötter i 1960-talets folkscen i West Texas. Men numera har Angela Strehli San Fransisco som bas, även om ett spår på nya skivan är inspelad på hennes gamla hemmaplan i Austin: den programmatiska »Austin’s Home of the Blues«, ett fint stycke Texasblues.

Annars är utrycket mer varierat på nya skivan. I »Hello My Lover« sjunger hon duett med Paul Thorn och lånar en envis fras från Ike Turners »A Fool in Love«, som även var med på »Dreams Come True«. Där finns en fin rhythm & blues-känsla, förstärkt av John Lee Sanders läckert fräsande tenorsax. I hyllningen till gamle compadren Stevie Ray Vaughan, »S.R.V.«, drar Angela Strehli ner i tempot och försöker skapa ett stycke innerlig skönsång, något som inte riktigt passar henne. Då ger »C.O.D.« en bättre tribut till den store Stevie Ray, inspelad live tillsammans med Double Trouble 1985.

Allra bäst är Angela Strehli dock i mid tempo-blues som »Slipped, Tripped, and Fell in Love«, lånad av Ann Peebles, och stilrena bluesballader som »I Don’t Know Why«. I sina egna kommentarer beskriver Angela Strehli den senare som ett möte mellan Johnny ”Guitar” Watson och James Brown; för egen del ser jag den hellre som ett stycke meningsfullt traditionsskapande av Angela Strehli själv med glimrande sång och ett huggande gitarrspel helt överlägset Watsons.

Men Angela Strehli drar även åt det mexikanska hållet i »Headed South«, och det övertygar. Det blir nästan lite tejano-rhythm & blues, fräckt och fokuserat.

En ny skiva med Angela Strehli är alltid välkommen. Tyvärr får man inte chansen att uttrycka sin gläjde särskilt ofta. »Blue Highway« är mycket bra, och de oortodoxa stilblandningarna fungerar. Fast »Blonde & Blue« är fortfarande hennes mästerverk.

/Magnus Eriksson