Recension
Ida Kristin
Comocao
(Ida Kristin Publishing)

»Comocao« betyder enligt uppgift »sinnesrörelse« på portugisiska. Synd. Det hade passat bättre om Ida Kristins sofomorplatta hade översatts med »letargi«.

Jag har ingen koll på henne, men hon släppte ett debutalbum för fyra år sedan som hette »Stumble«. Ryan Adams medverkade tydligen; men det säger egentligen inte så mycket eftersom han är ojämnare än ett primtal. Ida Kristin är född i Sao Paolo, av svenska föräldrar, men uppvuxen i Skåne.

I den bifogade artistbiografin citeras översvallande recensioner för debutplattan. Kanske är den mycket bättre än den här? Låt oss hoppas. Men när Sonic, Groove och SvD lallar om släktskap med Emmylou Harris, Dolly Parton och Gillian Welch så är det inte utan att man undrar vad i hela friden det är frågan om.

Det här är spröd och tassande singer/songwriter. Med tydlig feminin touch. Ett stort och fylligt akustiskt sound. Dötrist. Texterna ligger och balanserar på den tunna linjen mellan banalitet och håglöshet. Jag är inte intresserad av vad hon har att säga, helt enkelt.

Jag är inte så speciellt förtjust i det här, det förstår ni. Det är slätstruket; saknar nerv. Ändå är det klassikermaterial jämfört med en annan ny platta som redaktör Olsson ville att jag skulle recensera; Andreas Johnsons »Mr Johnson, Your Room Is On Fire«. Herregud; vilken sörja! Vad är det med alla artister som släpper själlös skit? Är de utsända av Djävulen för att så split bland människorna? Eller tror de verkligen att skräpet de spelar in är till gagn för någon av kvinna född? Ida Kristin står åtminstone över det. Hon är bara inte så värst bra; det är allt.

Någon annan kan säkert fångas av detta; någon annan kan säkert låta sig svepas med. Mig rör det inte. Det skvalar i bakgrunden. Jag blir rastlös av musiken; ägnar mig åt annat, ovidkommande. Ida Kristin och hennes »Comocao« har inte det som krävs. I en märklig och spännande värld till bredden fylld med underbar och illuster musik har detta ingen plats.

/Tony Ernst