Recension
Nixon, Michelle
What More Should I Say?
(Pinecastle)

Sedan Sugar Hill breddade sin utgivning är Pinecastle i Florida den artistiskt ledande bluegrassetiketten. Bolaget håller en konsekvent musikalisk linje. Det handlar om bluegrass, inget annat. Det handlar också nästan alltid om mycket bra musik. Och nya akter lanseras hela tiden.

För två år sedan debuterade sångerskan Michelle Nixon på bolaget med skivan »It’s My Turn«, och nu kommer »What More Should I Say?«. Liksom förra skivan är materialet väl varierat, med flera sånger från honky tonk- och mainstreamrepertoaren i stilrena bluegrassarrangemang. Tom T Hall bidrar ännu en gång, och i övrigt märks sånger som Loretta Lynns »Blue Kentucky Girl«, som Michelle Nixon gör precis lika bra som Emmylou Harris, Merle Haggards »Ramblin’ Fever« (som gitarristen Patrick Robertson sjunger) och Melba Montgomerys signaturmelodi »We Must Have Been Out of Minds«, som Michelle Nixon framför tillsammans med Bill Anderson.

Michelle Nixon kallar sin grupp för Drive. Namnet är väl valt. Kompet driver energiskt på sången, lojalt underordnad det vokala. På sin höjd sätter musikerna snärtiga licks som dekoration eller korta, kärnfulla solon. Mer sällan handlar det om längre, konstnärligt profilerade soloinsatser. Även där är Michelle Nixon en omutlig traditionalist.

Det är oupphörligt vital och meningsfull musik framförd av artister med driven teknik och osviklig stilkänsla. Och jag grips naturligtvis av »Heart of Stone« med rustik fiddle av Justen Haynes och skimrande dobro av mästaren Phil Leadbetter. Michelle Nixon skrev sången till sitt första barnbarn och svärsonen som försvarar försöket att skapa demokrati i Irak.

/Magnus Eriksson