Recension
Lawson, Doyle & Quicksilver
Roundtable
(Billy Blue Records)

Doyle Lawson öppnar sin nya skiva på bästa tänkbara sätt, med en vacker integration av känslan, natur och musik: »It's the sound a freight train whistle traveling through the night / Or the cry of a Carolina timber wolf howling in the pale moonlight / It’s the mournful voice of an angry wind blowing through the Georgia pine.«

Musiken omkring oss, som den hördes av Hank Williams, Robert Johnson och Carter Stanley. Och hos alla födde den »the lonesome sound«, känslan och tolkningen som sångjaget alltid väljer i en nyskriven sång av Glen Duncan och Jerry Salley.

Basisten Jerry Cole tar förstastämman, och som en replik, eller fortsättning, följs den av »You Ain’t Heard Lonesome Yet«, där gitarristen Ben James tenor ger en fin kontrast till Coles djupare röst.

Så fortsätter det genom skivan med växlande ledsångare, som sätter skiftande karaktär på sångerna. Men allt hålls samman av knivskarp precision i stämsången och suveräna musikerprestationer av alla i gruppen, korta solon och lyhörda licks.

Tempot skiftar, men den känslomässiga inramningen är konstant, präglad av Bill Monroes traditionsbildande idé om »the high lonesome sound«. Doyle Lawson är en av många lysande uttolkare av den, alltid pålitlig och vid 78 års ålder fortfarande ytterst vital.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify