Recension
Scott Robinson, Emily
American siren
(Oh Boy)

Emily Scott Robinson är en av de finaste uttolkarna av livet i söderns och mellanvästerns småstäder, städerna »the interstate left behind« som hon skrev i en sång på sin förra skiva.

På sitt nya album, hennes tredje fullängdare och den första hon inte ger ut i egen regi, fortsätter Emily Scott Robinson på sina inslagna småvägar. Och titeln »American siren« är på något sätt kongenial. Emily Scott Robinson tar strid för förståelsen av det pågående livet och sjunger så vackert att vi kanske likt Odysseus när han hotades av sirenernas sång ska låta binda oss vid masten.

Varenda sång är ett mästerstycke oavsett om Emily Scott Robinson skriver om den övergivna kvinnan som sitter uppklädd i baren med tre fingrar visky, tolkar Afghanistanveteranens demoner eller hon med glimten i ögat ger oss en moralitet om sådant man måste lära sig själv, där inga goda råd hjälper som den första spritfyllan, att kolla oljan i ett tjugo år gammalt vrak innan man ger sig av till college eller att inte »get married in a church / called Mother of our Sorrows«.

Arrangemangen är lågmälda, de akustiska instrumenten dominerar: akustisk gitarr, piano i några spår och Duncan Wickels ödsliga stämningar på fiolen. När en elgitarr eller Allyn Loves pedal steel bryter fram sker det som en vacker kontrast, inget som på något sätt bryter de ömtåliga stämningarna.

Emily Scott Robinson är en utsökt sångerska och en kvalificerad poet, vars lyrik sömlöst smälter samman med musiken men som också kan bära sig själv: »Lightning in a bottle, if only I had known / I’d be back after twenty years / Driving down this road / Wondering where that girl has gone / And how to bring her back / Missing life when it was easier / And love when it was magic«.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify