Recension
Presley, Elvis
Back in Nashville (4 CD)
(Sony Legacy)

Förra året gav Sony Legacy ut boxen ”From Elvis in Nashville” där man samlat ihop de inspelningar som Elvis 1970 gjorde i Nashville. Förutom sedvanlig re-mastering utmärkte sig boxen av att man tagit bort de orkester- och körpålägg som Elvis A&R man Felton Jarvis tryfferat huvuddelen av låtarna med, något som genom åren irriterat många av fansen. Själv har jag varit ambivalent då påläggen faktiskt lagts på med Elvis samtycke. Slika tilltag med motiveringen att ta fram ”the real Elvis” gjordes redan under den senare delen av sjuttiotalet med ett förskräckande resultat.

Nu släpps en motsvarande box med de 42 masters inspelade perioden mars – juni 1971 och som kom att bli Elvis sista inspelningar i RCAs legendariska studio B i Nashville. Men jag är inte sämre än att jag nu kan ändra uppfattning om värdet av att ta bort orkesterpåläggen. Ernst Jörgensen och Vic Anesini, som också var ansvariga för den föregående Nashville boxen, har gjort ett enastående arbete med att lyfta fram samspelet mellan Elvis och hans medmusiker i studion; här är det inte fel att tala om ensamblespel där allas bidrag är lika viktiga för det slutliga resultatet. Det som skiljer dessa inspelningar från 1970 är att man städslat bland annat kören The Nashville Editon att delta.

Motivationen är hög och det hörs också i de snuttar studiokonversation som finns med. Ett talande exempel; under en tagning av Gordon Lightfoots ”Early morning rain” där musikerna sätter igång innan Elvis är beredd och som utbrister: ”Hold it, hold it! I was just humming for myself”. När man hör spelglädjen förstår man också varför Elvis, trots det lysande resultatet, aldrig fann sig riktigt till rätta med Chip Momans sätt att producera inspelningarna i Memphis tidigt1969. Moman jobbade gärna med diverse pålägg till sången, Elvis gick på kansla och värdesatte kommunikation med musikerna.

Elvis använder sig här av i stort sätt samma musiker som 1971: James Burton (gitarr), David Briggs (piano), Norbert Putnam (bas), Chip Young (gitarr), Charlie McCoy (munspel, bas och orgel) och Jerry Carrigan (trummor), de som John Sebastian kallade ”The Nashville Cats”. Personkemin mellan Elvis och musikerna på de här inspelningarna är, oavsett kvaliteten på materialet, ren magi.

Avsikten nu var att spela in ett julalbum och ett gospelalbum, en ”beställning” från RCA. Två musikgenrer som i USA alltid genererat stora långsiktiga volymer. ”Elvis Christmas Album” har exempelvis sedan 1957 i olika kompilationer genom åren sålt 20 miljoner exemplar.

Inspelningarna resulterade i ”The Wonderful World of Christmas” (1971) som lyckligtvis inte strikt innehåller förväntade jullåtar. Tom Macaulays ”If I Get Home on Christmas Day” är ett strålande exempel på att det går att förnya genren julsånger, att den dessutom kanske är Elvis bästa vokala insats någonsin, gör inte saken sämre. Men det är versionen av Johnny Moores ”Merry Christmas Baby” som definitivt är boxens diamant. På julalbumet dök den upp i en förkortad version, här får vi en åtta minuter och 41 sekunder lång improviserad version där Elvis och gitarristen James Burton hetsar varandra till stordåd. Makalöst, en av Elvis allra bästa inspelningar någonsin.

Gospelinspelningarna, som blev Elvis tredje sakrala album; ”He Touched Me” (1972) speglar de strömningar som i början av sjuttiotalet präglade den här genren i USA men även i Sverige. Fler instrument, inte minst elgitarr, bidrar till ett uttryck som är mer mainstream än tidigare.

Övriga låtar släpptes på ett antal indifferenta album vars enda syfte var att leverera material enligt kontrakt. Albumtitlarna talar sitt tydliga språk: ”Love Letters”, ”Elvis Now”, ”Elvis”, osv. Vilket är synd, för materialet är av hög kvalitet. Elvis hade dessutom med sig en hop låtar skrivna av bland andra Bob Dylan och Gordon Lightfoot. Tanken var att spela in för ett folkalbum. Här finns utsökta versioner av ”Early Morning Rain”, ”For Lovin´ Me”, ”Until It´s Time For Me To Go”, ”The First Time Ever I Saw Your Face” och inte minst den nio minuter långa improvisationen av ”Don´t Think Twice, It´s All Right”. Ett tillfälle som då gick förlorat men som nu finns samlat här.

De 42 odubbade och remastrade låtarna i denna box lyfter, tillsammans med förra årets ”From Elvis in Nashville” fram ett material som kvalitetsmässigt i många stycken är bättre än den hyllade sessionen 1969 i American Studios i Memphis. Om den gängse bilden av Elvis sjuttiotal är en överviktig artist i vit sparkdräkt punkteras den bilden effektivt med den här boxen. Elvis sjöng ända in i kaklet. ”Elvis Back in Nashville” är fantastisk.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify