Recension
H Self
Broken Live On
(Ella Ruth Institutet)

Under det senaste decenniet har det bevisats att engelskspråkig svensk americana alls inte var något som uppfanns och försvann i huvudet på Lars Bygdén och hans The Thousand Dollar Playboys eller med Christian Kjellvander och hans Loosegoats.

Vid sidan av de med rätta hyllade Daniel Norgren, nämnda Kjellvander, Ellen Sundberg och First Aid Kit sällar sig nu Henric Hammarbäck som under pseudonymen H. Self dyker upp med en urstark debut. Från sin studio i södra Stockholm släpper Hammarbäck iväg sorgkantade Broken live on, en välskriven och välspelad platta med musiker som Stevie Klasson, Agnes Odén, Jonas Eriksson och gitarristen och producenten Jonas Öhlund.

”I can’t be with someone happy, cause I ain’t one, I can’t be with someone lucky cause I aint one”, avslutar H. Self på ett Al Perkins-gråtande steel-ackord; stolarna uppfällda, klockan är halv fyra och ett ensamt par rör sig stilla över ett i övrigt tomt dansgolv någonstans mellan evigheten och fjärran.

Det är inte bara pseudonymen som för tankarna till den amerikanska singer-songwritern Matthew Stephen Ward, mer känd som M Ward, men det ska understrykas att H. Self, i slutet av dagen ändå står för sig själv. Hammarbäck befolkar en sorgset släpig, lätt skevande berättarröst och väver kärlekssorg och ensam längtan över en gles, känsligt utlagd ljudbild av fiol, mandolin, dobro, pedal steel, akustisk gitarr, tung rotbas och ett momentant vispkomp. ”Love doesn’t care if it’s for the better, love doesn’t care if it’s wrong”, sjunger vår man och inte för ett taktslag betvivlar man honom. Välkommen H. Self.

/Magnus Östnäs

Lyssna på Spotify