Recension
Little Barrie
We Are Little Barrie
(Genuine/PIAS)

Lika mycket som musikhistorien hela tiden måste skrivas om, känns det som om rocken gång på gång behöver räddas. Jag är så ofantligt trött på det. Det känns som om kärleken till och trovärdigheten för rockmusik urholkas för varje gång en ny frälsare utropas. Det är naturligtvis inte bandens fel, utan vårt, vi som skriver om skiten. Och frågan är om rocken är i så bedrövligt skick att vi är tvungna att stoppa pressarna så snart vi nosar något något potentiellt stort i röven.

Ta Little Barrie som exempel. En trivsam liten trio från Nottingham som antagligen inte skulle kunna göra något unikt om så The Strokes stod utanför studion med maskingevär, men som kan sin historia, sin teknik och som med råge bevisar att de älskar det dom gör. De blandar Presley, Hendrix, Brown och Bolan (även om de ibland mest verkar vilja vara Cream), de groovar och larmar, svänger och svettas och ser ut som de låter. Edwyn Collins har producerat och ledaren, lille Barrie Cadogan har till och med spelat med Morrissey. Klart att de är månadens smak i engelsk musikpress.

»We Are Little Barrie« känns, när jag stoppar den i spelaren, så rätt, så fräck och så fräsch att jag knappt lyssnar på vad det egentligen är Little Barrie sysslar med. För inuti det röda, apsnygga omslaget (så rätt!) ligger en väljudande plastbit som på många sätt sammanfattar det jag älskar med rock’n’roll. Jag vet inte om det är så här rockmusik är menat att låta 2005, men det är så här den låter när jag gillar den.

Men…så är det den andra delen av mig, den sansade KRITIKERN och, för all del, den tråkige realisten. Den som ställer sig frågande till vilken plats en lagom svängande, lagom skitig combo som Little Barrie har för berättigande i dagens musikklimat. Räcker det verkligen med att jag gillar det jag hör? Och, gillar jag det jag hör när jag verkligen lyssnar? Så jag lyssnar igen.

Inledande »Free Salute« är rythm’n’bluesfunk med stil, javisst. Charmig och oborstad och med ett sväng som bara Cream, eller Zep, kommit i närheten av på de brittiska öarna. Garagerockiga »Burned Out« är väl cool, men det är egentligen inte mycket till låt, groovet till trots. Och »Greener Pastures« låter som brittiska bluesbaserade band brukar låta, dvs tråkigt, medan »Be The One« tuffar på med tuffa körer men utan mål och så fortsätter det, låt efter låt. Jag blir mer och mer irriterad på Little Barrie tills jag inser att jag i själva verket är irriterad på mig själv för att jag inte kan ta dem för vad de är.

De är såklart inte svaret på våra böner om rockens framtid. Fan, de verkar inte ens intresserade av nuet, men de har någonting som många band saknar; passion, känsla för och kärlek till sitt musikaliska arv, samt 13 bra, om än inte fantastiska låtar, som svänger fet röv och som gör din tillvaro bra mycket ljusare och trevligare för en dryg halvtimme. Och om inte det räcker för att man ska tycka musik är värd att lyssna på vet jag faktiskt inte vad som ska göra det.


Också;

-The Strokes – Room On Fire (RCA, 2003)
-Cream – Disraeli Gears (Polydor, 1967)
-Hazy Malaze – Hazy Malaze (Fargo, 2003)
-North Mississippi Allstars – Shake Hands With Shorty (Tone-Cool, 2000)
-G Love & Special Sauce – The Hustle (Brushfire, 2004)

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify