Recension
West Of Eden
Taube
(WM)

Med Taubetolkare är det som med Bibelns onda andar: de äro många. Sven-Bertil Taube spelade under sextio- och sjuttiotalet in en handfull album där större orkesterarrangemang dominerade. Cornelis Vreeswijk gjorde 1969 stor succé med sina mer burleska tolkningar. Taube fick förnyad aktualitet under åttiotalet då ett stort antal rock-, blues och popartister släppte ett dubbelalbumet ”Taube!”. Och Lasse Tennander släppte 2002 ett album med utsökt personlig touch. Själv håller jag Olle Adolphson som den bästa uttolkaren. De tre dubbelalbum från mitten av sjuttiotalet där han enbart med eget gitarrackompanjemang och röst lyckas frigöra Taubes texter från allsång, kräftkalas och skolavslutningar. Olle Adolphson genomförde här ett storartat restaureringsprojekt av Evert Taubes musikaliska kanon.

West of Eden består av Jenny Schaub på sång och dragspel, Martin Schaub sång, akustisk gitarr och diverse andra instrument., Lars Broman fiol, Martin Holmlund på bas, Ola Karlevo på trummor och bodhrán och slutligen Henning Sernhede på gitarr, dobro med mera. De har under 25 år släppt ett stort antal album med stark keltisk musikalisk inspiration. De är ett oerhört samspelt kollektiv. ”Taube” är deras tolfte album.

Jag får erkänna att jag kände viss tveksamhet inför West of Edens ansats att tolka Taube, vad mer finns att tillföra?
En hel del visar det sig. Gruppen har valt ut elva sånger där några känns självklara, några överraskande och någon slentrianmässig. Till de överraskande hör definitivt den sällan hörda ”Cherrio”, en drabbande, mörk berättelse om en lyckosökares dystra öde i Australiens vildmark; Svep mig min bror när jag dör i min filt/surra mig hårt i min piska/drick ur min whisky så inget blir spillt/av drycken som gjorde oss friska.”. Och att koppla ihop den med den traditionella irländska ”Star of the County Down” är ett rent genidrag.

En annan överraskning är ”Inbjuden till Bohuslän” i en instrumental version där Jenny Schaub utsökt hanterar melodin med sin tin whistle. Texten skrevs redan 1937 men fick sin melodi först 1967 och hör till de av Taubes sånger som i dag hör till de mest populära. Min egen uppfattning är att texten gränsar till pekoralet.

Interaktionen med den irländska kanonen ter sig här alldeles självklar. West of Eden placerar sin Evert Taube i en kontext där det svenska kynnet alldeles självklart samsas med sitt keltiska dito. Taube var ju, som vi vet, inte själv främmande att inspireras av såväl argentinsk som sydeuropeisk musiktradition. Så här genomgår ”Så länge skutan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Karl-Alfred och Ellinor” för att nämna några andra en musikalisk förvandling – gruppen kallar det mellanspel – och lyfts in i ett musikaliskt keltiskt landskap där Evert Taube definitivt känt sig hemma.

Det här är ett briljant album. Olle får nog maka lite på sig.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify