Recension
Fite, Tim
Gone Ain’t Gone
(Anti)

Vart tog Beck vägen egentligen? Den Beck som bar hela den amerikanska musikhistorien i sina fickor och som förenade tradition och förnyelse som den lättaste sak i världen? Han sågs inte till på senaste plattan, den vedervärdiga »Guero« i alla fall. Men, å andra sidan, så länge det finns killar som Tim Fite behöver man knappast bry sig.

Han ser för jävla dum ut alltså, men han sjunger och skriver låtar som en gud. Han är som Beck, Hamell On Trial och Jeff Tweedy i en och samma person. På »Gone Ain’t Gone« klipper och klistrar Tim Fite ohämmat, både guldkorn ur skivsamlingen och i sina egna låtar. Ingenting är heligt. Inte låtstrukturer, inte tempon eller takter, inte harmonier och definitivt inte textämnen. ”This is not a hit song, it’s not even a good song, it’s more like a I-don’t-care-about-your-sloppy-hair-or-your-sappy-little-bitch-song”, sjunger han på »Not A Hit Song« och motsäger sig själv å det grövsta. Det är bara sååå coolt.

Om man kan låta både arg och tillfreds, lite loj och jävligt frustrerad på samma gång så gör Tim Fite det. Låtarna har nån sorts grund i folk och blues, med en anstrykning av country, men attityden är hämtad lika mycket från rock som från, tro’t den som vill, rap. Fite har en aldrig sinande svada och han gapar efter ganska mycket, men det går aldrig till överdrift. Underhållande är väl ordet jag letar efter. Lyssna på underbart skruvade No Good Here, eller och hör en man som vet att förena det bästa av båda världar.

Så här står det i hans biografi: “Tim Fite was one of the small number of babies born between 1975 and 1983 without any blood. Although seemingly healthy, his veins were as dry as his bones. Most of the other babies with this condition were immediately quarantined, and later dissected by leading scientists to determine the cause of such an anomaly (generally to no avail and in extreme secrecy). Tim Fite, however, survived the pokings and proddings of multiple rounds of clandestine-testing, and was eventually hooked up to a machine. The machine that gave him his blood”.

Vilken jävla maskin det måste varit. Vem, eller vilkas blod var det han fick? Det måste varit en cocktail av väldigt begåvade människor, av alla sorters hudfärg och bakgrund i alla fall, för Tim Fite låter som ingenting annat. »Gone Ain’t Gone« är en omtumlande skiva. Spretig, störig, stökig, cool, töntig, vacker och ful. Jag hoppas Beck lyssnar på den…

/Ola Karlsson