Recension
Ekberg, Fia
Bangatan
(Kakafon Records )

Bangatan i Göteborg är den tunna röda linjen mellan stadsdelarna Masthugget och Majorna. Som nyinflyttad bodde jag mellan 1974-1983 i Majorna. Min då 85-årige granne Kalle, visste att berätta vådliga historier vad som kunde hända om en yngling råkade förvirra sig in i fiendeland.

Bangatan är titeln på Fia Ekbergs första fullängdsalbum och innehåller nio sånger med vardagliga teman; relationer, längtan efter kärlek, maktlöshet, att få finnas i en tillvaro som fungerar. Klassiska singer-songwriter teman helt enkelt. Det går att tänka Säkert! eller Frida Hyvönen men Fia Ekbergs debut är sig själv nog. Hennes texter kan framstå alltför vardagliga och metaforbefriade men det är just den förmågan att skriva om detta på ett så spännande och begåvat sätt som gör det här albumet så vitalt.

I titellåten sjunger hon målande om Bangatans spårvagnar och tegelfasader där Sten Källmans utsökta sopransaxofon starkt bidrar till att få mig att sätta låten på repeat. Källman bidrar tillsammans med Patrik Rydman, Henrik Cederblom, Anna Ottertun och Marianne Holmboe till kongeniala instrumentala insatser som utmärkt stöder Fia Ekbergs övertygande sång.

De övriga åtta låtarna är varierade i sina teman och musikaliska tempon vilket håller lyssnarens intresse uppe. Här finns inte något spår som faller utanför ramen. ”Ibland så snöar det i maj” och den mer reflekterande avslutande ”Mellan raderna” tycker jag särskilt mycket om.

Fia Ekberg har ett personligt uttryck som man inte ofta hör hos en debutant. En magnifik debut är det.

Eller för att parafrasera Majornas Tredje Rotes version av Steve Earles ”Galway Girl”: ”Ay, ay, ay jag förlorade mitt hjärta till en Majornatjej!”

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify