Recension
June, Valerie
The Moon And The Stars: Prescriptions For Dreamers
(Fantasy Records)

Det är kanske för tidigt att redan nu utse årets bästa album. Men jag är ganska säker på att vi vid årets slut kommer att ha Valerie Junes ” The Moon And The Stars: Prescriptions For Dreamers” högt på listan. För det är ett mycket fint album.

Valerie June är född 1982, flyttade tillbaka till Memphis 2000 och startade sin musikaliska karriär. Som soloartist kombinerade hon blues, gospel och Appalachian folkmusik i en stil som hon själv beskriver som ”organic moonshine roots music”. Dessutom lärde hon sig spela både gitarr, banjo och lap-steelgitarr.

Sångrösten kom också att bli hennes egen personliga igenkänningssignal. Hög, intensiv och lite nasal skapar den ett både inträngande och omfamnande sound.

Efter att ha släppt tre självproducerade album kom genombrottet 2013 med ”Pushin´ Against A Stone”. Fyra år senare, 2017, kom ”The Order Of Time” och Valerie June befästa sin plats som en av de unga, nya intressanta americanarösterna. Den amerikanska musiktidningen Rolling Stone var lyrisk och placerade den bland årets 50 bästa album. Det var främst kombinationen av elektrisk blues, old-time folkmusik, country twang och gospelstyrka, kryddat med hippiesoul som de premierade. Och den moderna Appalachianrösten i förgrunden.

Och på den vägen är det. Nu med sitt tredje album har hon tagit sin musik ännu ett steg längre. Instrumenten har blivit fler och arrangemangen mer komplexa. Texterna behandlar kärlek som förluster, som gamla ärr, tydliga minnen, som hon fingrar på och tänker tillbaka på med ett lätt leende.

Tillsammans med producenten Jack Splash stormar Valerie June in med marschsteg och ”Stay”, fyllt till bredden med instrument. Tonar nere lite med ”Stay Meditation” där flöjt och keyboard slår följe med sången. Till ”You And I” kommer Hammondorgel och Mellotron, pedalsteelgitarr och storblås för att åter gå ner i ett sparsmakat arr med akustiskt gitarr och stråkar i ”Colors”.

Popambitioner, folkmusikens öppenhet, bluesens vishet och soulens känsla kombineras på ett sätt som inte har gjorts tidigare. Inte minst den starka ”Call Me A Fool”, som hon gör tillsammans med Carla Thomas, visar på den glöd och hängivenhet Valerie June känner för sina hjältar. Stort och mäktigt, och med ryt i rösten, bli den till plattans absoluta höjdpunkt. Sedan följer en handfull låtar som på ett varierat och njutbart sätt bär plattans idéer vidare. Fram till den avslutande meditativa ”Starlight Ethereal Silence” med steel tongue drum, sjungande Tibetanska skålar, bambo-, afrikansk-, och konsertflöjt kompletterat med solnedgångsfågelsång från Tennessee. Ljuvligt.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify