Recension
Wainwright III, Loudon
I´d Rather Lead A Band
(Search Party )

I början av sjuttiotalet debuterade Loudon Wainwright III med två lovande album på skivbolaget Atlantic. Kritiken var lysande och Wainwright sällade sig till den skara singer-songwriters som kunde tänkas bli en ny Bob Dylan. Ett utnämnande som mer betraktades som en Judaskyss. Wainwright skrev därefter kontrakt med Columbia och gav ut sitt tredje album som innehöll novelty-låten ”Dead Skunck”, vilken blev en stor hit, kanske till Wainwrights besvikelse, vad vet jag. Det går att dra paralleller med Cornelis Vreeswijk ”Hönan Agda”, en bagatell vars popularitet inte roade Cornelis.

Fram till i dag har LW gett ut ett trettiotal album av, måste jag säga, skiftande kvalitet. I mitten av åttiotalet sammanstrålande han dock med Richard Thompson som producerade två album ”I´m Allright” och ”More Love Songs” som hör till höjdpunkterna i karriären. Här finns den tragikomiska ”Unhappy Anniversary” om äktenskapet med Kate McGarrigle och den mer reflekterande ”Career Moves”. En av LW verkliga styrkor är att skriva självutlämnande texter som samtidigt är allmängiltiga. Ett annat album väl värt att nämna är ”Last Man on Earth” (2001), hans bäst sammanhållna skiva och därtill starkt präglad av modern Marthas bortgång.

På nya albumet ”I´d Rather Lead A Band” har Wainwright givit sig i kast med vad som tycks vara det som gäller i dag bland de åldrande singer-songwriters, ingen nämnd ingen glömd: The American Songbook. Om detta påtagliga intresse från de berörda beror på att den egna kreativiteten sinat vågar jag inte sia om, det gäller ju hur som helst inte Dylan.

Det som slår mig när det gäller Wainwrights album är att han på ett storartat sätt lyckats gå i land med projektet.

Tillsammans med Vince Giordano and the Nighthawks, ett litet band på sju personer som låter som det dubbla antalet, spelar med en intensitet som är omöjlig att värja sig från. Här finns fjorton väl valda så kallade evergreens som dessutom inte hör till de mest utslitna.

Öppningslåten ”How I Love You” slår an tonen med en oerhört taggad Wainwright som inte kan dölja hur mycket han älskar att sjunga de här sångerna. Glädjen lyser sedan igenom på varje spår. Frågan är om Wainwright någonsin sjungit så bra som han gör här. Versionen av Louis Primas ”You Rascal You” är i en klass för sig och nästan klår dennes version. ”Ain´t Missbehavin” tas om hand med all den respekt sången kräver. ”The Little Things of Life” inleds med ett makalöst instrumentalparti där blåsinstrumenten ger en tidstypisk trettiotalsatmosfär som är svår att motstå. Också här gör Wainwright en övertygande gestaltning av texten.

Om syftet med det här albumet är att få oss att resa oss upp och börja dansa så har Loudon Wainwright lyckats över all förväntan.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify