Recension
Haden Triplets, The
The Family Songbook
(Trimeter)

Trillingarna Petra, Tanya och Rachel Haden, alltså The Haden Triplets, ger nu ut sitt andra album. Countryn finns i deras dna. Deras far, basisten Charlie Haden, är naturligtvis mest känd som förgrundsgestalt i den avantgardistiska frijazzen, främst genom sitt långvariga samarbete med Ornette Coleman, men countryn hade också plats i de genreöverskridanden han under skilda perioder ägnade sig åt.

Skivans titel »The Family Songbook« pekar givetvis på de tre sångerskorna, men också två generationer bakåt, på Charlie Hadens far Carl Haden, Jr. som var en hyggligt framgångsrik låtskrivare. Sondöttrarna framför fyra av hans sånger. De är på många sätt skivans mest överraskande inslag. Att Haden Triplets gör ypperliga versioner av »Wayfaring Stranger«, »Wildwood Flower«, »I’ll Fly Away« eller »Pretty Baby« som Emmylou Harris, Alison Krauss och Gillian Welch framförde på soundtracket till »Oh Brother, Where Art Thou?« kan sättas på det obligatoriska old timey-programmet, men det som först fångar min uppmärksamhet är det innerliga vemodet i tre av Carl Haden, Jr:s sånger liksom den avväpnande naiviteten i hyllningssången till Will Rogers, en sång som också har ett arrangemang i samma anda som de sammansmältningar av New Orleans-jazz och country som både Merle Haggard och Ry Cooder (som producerade den första skivan med systrarna Haden) ägnat sig åt i den klassiska countryns efterföljd.

Countryns stora syskontradition har många lysande företrädare idag (First Aid Kit hör inte till dem) som alla präglas av traditionsmedvetenhet, täta harmonier och smakfullhet i tolkningen av både det äldre materialet och nyskrivna sånger. The Haden Triplets är också utsökta uttolkare av traditionen. Petra, Tanya och Rachel är fina solosångerskor samtidigt som stämsången präglas av absolut samförstånd.

Trions nya skiva är också makalöst bra. I kompet finns flera fina instrumentalister, däribland gitarristen Bill Frisell (som alltid integrerat countrygitarren i sin progressiva jazzestetik) och Greg Leisz vars lap steel är det instrument som tydligast hörs i det följsamma kompet, främst i några av sångerna av Carl Haden. Då får musikens förunderliga skönhet ännu en accent - om möjligt.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify