Recension
Copeland, Shemekia
Uncivil War
(Alligator)

Det här är ett otroligt starkt album. Ett album som sätter in kilar i vår vardag och öppnar upp för bilder av problem och motsättningar. Kompositörsparet John Hahn och Will Kimbrough, som svarar för sju av de tolv sångerna, har verkligen handplockat alla orättvisor som går att finna och gjort spännande sånger av dem. Inte bara textmässigt, utan även musikaliskt. Will Kimbrough spelar gitarr på samtliga spår och jag tror aldrig att jag har hört honom bättre.

Denna intressanta resa i livets kvicksand börjar med ”Clotilda´s On Fire”, som handlar om det sista slavskeppet som fraktade afrikanska slavar till Alabamas kust 1860. Slaveriet var förbjudet sedan 1807 men fortsatte illegalt under många år framöver. Skonaren Clotilda brändes av kapten Foster för att undanröja bevis.

Andra områden som kommer upp genom sångerna är krig, klimatförstöring, kapitalism, vapenlagar, religionsmotsättning och kvinnoförtryck. Väl beskrivna och väl framförda av Shemekia Copeland med sin röst som lever ett liv mellan Bessie Smith och Koko Taylor. Nu hör det inte till vanligheterna att så här många aktuella ämnen hamnar på samma platta inom bluesen. Men så är detta inte en bluesplatta i den äldre stilen, utan snarare kombination av rockig americana och blues. Ett stänk gospel också. För det är vad vi får i sången som speglar segregation och utanförskap i det amerikanska samhället. ”Walk Until I Ride” berättar om känslan av att alla taxibilar drar förbi när de får reda på till vilken stadsdel de ska köra. En låt The Staple Singers skulle kunna ha gjort till sin.

Plattans titelspår ”Uncivil War” handlar om det eviga stridandet, hatet och ilskan som finns i denna värld utan vinnare. Ett ociviliserat krig som ger samma gamla sår. ”Money Makes You Ugly” är en tung bluesrockare om kapitalism, miljöförstöring och klimatförändringar. Om Christone ”Kingfish” Ingram är inbjuden sologitarrist här så var Jason Isbell det på inledande ”Clotilda´s On Fire, Jerry Douglar med lapsteel-gitarr på ”Walk Until I Ride och dobro på ”Uncivil War” tillsammans med Sam Bush på mandolin. Så är det genomgående. Kompet är stabilt och tryggt. Gästerna gör ett personligt fint jobb och accenterna i form av orgelslingor och kör bara förstärker helhetsinbtrycket.

I ”Dirty Saint” tar oss med New Orleans-takter till en hyllning av Dr John alias Mac Rebennack. Ingen var som detta skitiga helgon. Mick Jaggers och Keith Richards klassiker ”Under My Thumb” förvandlas till en sång om kvinnoförtryck och ”Apple Pie And A .45” en ytterligare tung rockare om de amerikanska vapenlagarna och den dubbelmoral som följer på hanteringen. ”Give God The Blues” handlar om konflikterna kring olika trosuppfattningar och politiska ställningstaganden. ”She Don´t Wear Pink” är en rockabillyaktig låt med legendaren Duane Eddy på gitarr kring jämställdhet och frihet i en relation.

Jerry Douglas är tillbaka med sin lapsteel-gitarr i sången om en kall och hjärtlös relation. Vilket också fungerar som en övergång till albumets två avslutande spår, som är traditionella blueslåtar. Först Little Junior Parkers ”In The Dark” med Steve Cropper på gitarr och den avslutande ”Love Song” av pappa Johnny Copeland.

”Uncivil War” bjuder på en mycket fin produktion av Will Kimbrough och John Hahn. Och inte minst av ordinarie musiker och inbjudna gäster. Omväxlande, och med texter som skapar eftertanke och engagemang. Starkt.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify