 |
| ||||||
 |
Recension
Olsson, Viktor
Allt jag ville säga
(The Music Box)
Viktor Olsson kom fram 2015 om inte med dunder och brak så hördes han i alla fall. Debuten arbetades fram tillsammans med bland andra Tobias Fröberg och Peter Morén. Han hyllades och lyftes fram av Tomas Andersson Wij och Mauro Scocco bland andra. I min värld är debuten ”Stenungssund” kanske 2010-talets starkaste debutalbum på svenska. En välavvägd blandning av blågul soul, en vacker, ärlig, röst, och personliga texter om världen från den lilla staden. Men siffrorna på bolagskontoret dög inte och kontraktet avslutades. En andra platta tog tre år och lånade pengar att få till. Nu var ljudbilden uppdaterad till mer nutid och låtarna var fina, men kanske inte riktigt lika rotade som på debuten, men här finns fler pärlor.
Nu, fem år efter debuten, kommer det nio nya låtar på 36 minuter. Tre har släppts som singlar. Det är som att Viktor nu kopplar ihop soulkänslan från debuten med den uppdaterade popen från andra albumet. Hela albumet bubblar av energi och historier att berätta. Fram växer en småstadsopera för 2020-talet klädd i samtida popskrud men med tydliga inslag av soul och klassisk rock. Det är en samling låtar som växer.
Redan i inledande ”Elin” sätts tonen med fabriker som tystnar, isen som släpper och kidsen som hänger utanför Hemmakväll. I texten finns flera inslag på engelska på samma sätt som till exempel Ellen Sundberg har gjort i sina hyllade ”Vägen är lång” och ”My Favourite Town”. Det blir inte för en sekund fel, tvärtom så rätt, och när saxofonen kommer in är Stenungssund väldigt nära Asbury Park N.J. Här finns också fina körinsatser som på den bitterljuva ”Saknat dig nog” där Maria Andersson Lundell visar att den sköna Robertsforsdialekten finns kvar. Och i den starka relationslåten ”Du/jag” är det landets blivande bluesdrottning Vilma Flood som tillsammans med Viktor skapar den starka känslan.
”Allt jag ville säga” är en samling berättelser som hänger ihop på ett mycket fint sätt, som sentida uppföljare till klassiska svenska låtar som Eldkvarns ”Alice” eller Peter LeMarcs ”Little Willie John”. Det är ett album av klassiskt snitt, men också vassa singlar utöver de som redan släppts.
Viktor Olsson gör musik för kidsen som hänger utanför hemmakväll; och sedan går hem och gråter till Molly Sandén eller Viktor Leksell, och på samma gång för oss gubbar och gummor; som tröstar oss med Van Morrisons greatest hits, ”Born To Run” och kan hela texten till Lars Winnerbäcks ”Söndermarken” eller Eldkvarns ”Landsortsgrabb” om vi så väcks mitt i natten.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.