Recension
Copeland, Shemekia
The Soul Truth
(Alligator)

En nutidens Tina Turner. Talangfull. En vulkanisk röst. Soul. Shemekia Copeland tycks ha allt. Men trots det: jag tröttnar lätt på »The Soul Truth«.

Inte ens det faktum att Steve Cropper är involverad hjälper.

Shemekia Copeland debuterade 1997 med skivan »Turn the Heat Up«. Två album till – »Wicked Game« och »Talking to Strangers« (producerad av Dr. John) – har hon hunnit med innan »The Soul Truth«, som tveklöst är Copelands bästa av de fyra. Även om det inte säger så mycket.

Här blommar rösten ut, fylls med kraft, exploderar, inspirerar och stryker känslorna medhårs. Det senare dessutom utan att tappa en råhet som förmedlar pondus och styrka.

Samtidigt är »The Soul Truth« soulmusik som har närmare till blues, men utan att gå över gränsen. Det är fortfarande soul, dock småtrist sådan.

Musiken rör mig inte, verkar inte vilja nå mitt innersta. Och i så fall så grävs det med teskedar istället för med skyfflar. På skivan finns en inneboende stoppkloss som hindrar, håller tillbaka känslorna. För jag vrålar aldrig spontant. Aldrig får jag gåshud. Aldrig känner jag att detta är musik som jag vill dela med mig av. Som jag vill tvinga på någon till dess att de inser hur bra det är.

Som duetten »Used«. Dobie Gray gör ett bra gästspel, texten är fantastisk, men ändå vill jag gömma mig under kudden. Det doftar unket och nästan äckligt om den insjukna åttiotalslukten. Som om låten ska ljuda i bakgrunden medan Tom Cruise gråter ut i en dålig dramakomedi.

Självklart erkänner jag att jag fastnar för blåset, det hörs ju så tydligt att det härstammar från Memphis. Och Copelands röst icke att förglömma.

Men i övrigt: absolut inget.

Därför blir också »The Soul Truth« en skiva i mängden.

Vilket är slöseri med och synd på en så bra röst.

/Mattias Bergqvist

Lyssna på Spotify