Recension
Ochs, Phil
The Best of the Rest
(Liberation Hall)

Våren 1976 valde Phil Ochs att avsluta sitt liv. De sista åren var fyllda av motgångar såväl karriärmässigt som på det personliga planet. Sista albumet, liveinspelningen ”Gunfight at Carnegie Hall” släpptes enbart i Canada. Under en resa i Tanzania blev han rånad och misshandlad, de halsskador han ådrog sig gjorde röstens omfång starkt begränsad.

De album som släppts efter hans död har i huvudsak varit live-upptagningar. Den här utgåvan, sammanställd av Michael Ochs, innehåller i huvudsak demoinspelningar från 1964-1965 dvs vid tiden för Phil Ochs första två album ”All The News That´s Fit to Sing” och ”I Ain´t Marching Anymore”. Album där Ochs sång endast tillförts hans egna gitarrackompanjemang och som vi i dag kanske skulle klassificera som unplugged.

Därför är dessa demoinspelningar och vad som hamnade på albumen i stort identiska. Här finns dock ett par sånger som inte tidigare varit utgivna: ”Sailors and Soldiers”, ”I Wish I Could Have Been Along” och ”Take It Out of My Youth” som dock inte formmässigt avviker från övriga sånger från denna tid.

Det som gör den här utgåvan motiverad är egentligen hur de temata eller för att tala sextiotalistiska, budskap, som Phil Ochs förmedlar i till exempel ”In The Heat of The Summer”. Låten handlar om de omfattande kravaller som under sextiotalet ägde rum på olika platser i USA. Den och flera andra sånger här är fortfarande skrämmande aktuella och känns tyvärr inte det minsta daterade.

Ett annat lysande exempel är ”Here´s To The State of Mississippi”, en svidande vidräkning av segregationen av afrikan-amerikaner. Under sjuttiotalet ersatte Ochs ”Mississippi” med ”Richard Nixon” i omkvädet ”go and find yourself another country to be part of”. Det behövs ingen större fantasi för att räkna ut vilken nutida president Ochs skulle tillföra i dag.

Det här albumet visar övertygande att halvsekelgamla sånger fortfarande fungerar som dagsaktuella broadsides. Rolling Stones hade fel när de 1966 sjöng ”who needs yesterdays papers who needs yesterdays news”

Till sist. 1968 och 1970 arrangerade det dåvarande folksångaretablissemanget med bland annat Bob Dylan i spetsen, ett par hyllningskonserter till Woody Guthries minne (finns utgivna av Bear Family). Phil Ochs var inte inbjuden utan fick finna sig att vara åskådare. Därför är det lite av ett ödets ironi att Phil Ochs samlade kvarlåtenskap nu överförts till Woody Guthrie Center. Deras respektive livsverk samsas således i ett gemensamt arkiv.

Jag kan riktigt höra de två herrarna tissla och tassla, sjunga och skratta i sitt gemensamma arkiv där nog dammet aldrig kommer att lägga sig.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify