Recension
Turner, Rebecca
The New Wrong Way
(Eget)

Titeln på Rebecca Turners tredje album åsyftar låtarnas gemensamma tråd: att bli äldre och försöka göra saker och ting bättre, men att inte alltid lyckas. Men att alltid pröva. Jag tänker att det här är måste vara ett album som talar till en äldre recensent. Och det gör det, men inte på grund av albumets temata som för mig inte är alldeles tydliga.

Rebecca Turner är en country och folk singer-songwriter vars musikaliska influenser kommer från så pass skilda håll som Emmylou Harris, Doris Day, Tom Petty och The Go Gos. Trots detta håller albumet med sina tretton låtar, som sällan är längre än tre minuter, väl ihop.

Rebecca Turner har producerat allt själv tillsammans med maken och bassisten Scott Anthony. Det mesta av materialet är egna kompositioner och hon framträder här som en lite kaxig singer-songwriter med förmåga att gestalta olika tema med smittande melodier. Med ombord förutom Turner och maken är bland andra Rich Feridun, gitarrer, Sim Cain, trummor, och inte minst Skip Krevons på pedal steel. Tillsammans mejslar man fram en ljudbild som ofta överraskar med innovativa musikaliska inslag som drar iväg dit man minst anar.

Inledande ”Living Rock” är en uppsluppen låt där Turners staccato-sång för tankarna till tidiga The Who. I en annan tid hade det här varit en given singel. ”The Cat That Can Be Alone” är en mycket ömsint men samtidigt sorgesam skildring av en uppväxt och vuxentillvaro där ”my mother was a slippery slope my father was a broken rope”.

Med tanke på Rebecca Turners breda musikaliska preferenser borde valet av bröderna Gibbs ”Sun in My Morning” inte överraska, men för mig är det här albumets kronjuvel, en sublim version att återkomma till och som inte alls faller ur ramen.

Rebecca Turner ofta lite naiva korthuggna texter passar utmärkt ihop med hennes ibland ”barnsliga röst”. Men man ska inte låta lura sig, det här albumet är på allvar.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify