 |
| ||||||
 |
Recension
Forbert, Steve
Early Morning Rain
(Blue Rose Music)
Steve Forbert är tillbaka efter sin cancer och sin njuroperation. Hösten 2018 gav han ut sina memoarer ”Big City Cat – My Life In Folk Rock” och ett album med gamla och nya låtar. Men nu kommer han med en slags eftersläpande uppföljning till memoarerna. Hans första rena coveralbum någonsin med favoritlåtar från barndomen och framåt. Tidigare gav han ut en hyllning till hemstadens Meridians store son Jimmie Rodgers. Men nu har Steve rotat i sina egna musikaliska minnen - och han har alltid talat om sig själv som en musiknörd så urvalet till albumet var säkert inte lätt.
Steve Forberts egen karriär var varit brokig. 1978 debuterade med ”Alive On Arrival” vilket i min bok kan det vara det starkaste debutalbumet någon. Han följde upp med ”Jackrabbit Slim” 1979 och fick till och med en minihit med ”Romeo´s Tune” och efterföljande ”Little Stevie Orbit” 1980 var riktigt vass. Men sedan blev det skivbolagstrassel och ”Streets Of This Town” kom först åtta år senare och både den och ”The American In Me” ytterligare fyra år senare blev flitigt spelade. Men trots att han turnerade flitigt och fortsatte släppa fina album hamnade mer och mer vid sidan av. Hans trogna fans släpper honom inte men den stora publiken hade rusat vidare. Ändå kunde han ändå härom året fylla Södra Teatern i Stockholm och hans äldre album hyllas fortfarande stort på många håll.
Men nu tillbaka till hans första coveralbum någonsin. Elva noga utvalda låtar. En del självklara på något sätt som Gordon Lightfoots titellåt, Leonard Cohens ”Suzanne” och Bob Dylans ”Dignity”, men andra mer oväntade som Elton Johns ”Your Song” och Kinks ”Supersonic Rocket Ship”. Det känns som Steve har haft kul när han gjort en musikarkeologisk utgrävning i sig själv. Vissa versioner är nära originalen och andra är det inte. Det låter samtidigt som en lite udda Steve Forbert-samling mer än som en coverplatta. Steve har spelat in med fullt band och musiker han arbetat med förr. Mina favoriter är ändå de två spår som låter mest Steve Forbert, fina ”Someday Soon” och inte minst första singeln ”Good Time Charlie´s Got The Blues”.
För oss som hängt men sedan 1978 är det ett riktigt njutbart och trevligt album. För andra är det inte livsnödvändigt. Men att Steve Forbert efter allt trassel är tillbaka och har kul bådar gott. 66 år gammal har han ändå en del kvar att ge och han gör det med samma glimt i ögat som han alltid har haft.
Och en evig sanning är att ingen annan sjunger som Steve Forbert. Hans röst är fortfarande guld.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.