Recension
Isbell, Jason
Reunions
(Southeastern/Border)

Det finns de som hävdar att nostalgi är någonting fult. Jason Isbell är inte en av dem. Istället har han insett att den som på allvar vill drömma sig bort i bitterljuva minnen också måste göra det vis av ny insikt hos den ständigt växande människan.

På sjunde albumet för egen maskin låter han sina ömsint frammejslade karaktärer återförenas med det förflutnas spöken, som påfallande ofta är självets skuggiga speglingar eller för all del reflektioner av författarjaget. Här avhandlas musiken och relationerna som betydde något och som fortsätter att göra avtryck långt efter det att ungdomsåren har gått förlorade, drickandet och vuxensynderna, själsliga strider mot samtidens måsten, trötta ben i ett ekorrhjul som aldrig upphör att snurra.

Skrivningarna bär oblyga referenser till flydda dagars rockhjältar. Isbells The 400 Unit har aldrig låtit så mycket salig Tom Pettys Heartbreakers som här, men artisten kanaliserar också ohemula mängder Mark Knopfler i blankputsade gitarrtoner och fotriktiga rytmer. Det ger kompositioner som inte behöver skämmas för sig, men som inom den övergripande tematiken ljuder mer charmanta än nydanade.

Ett större bekymmer då att Isbell den här gången tycks ha haft påfallande svårt att knyta ihop sin sångsäck. Den röda tråden må följas fint, men någonstans i minnenas vindlande labyrint tappar »Reunions« såväl styrfart som bärkraft.

Då rubbas låtflödet, formuleringar återkommer som hade artisten glömt att de för bara någon låt sedan yttrades, nyansrikedom ombyts i monokrom ensidighet. Många gånger tycks Isbell faktiskt tämligen ointresserad av att följa sitt album till något slags bärande slutsats. Det är okaraktäristiskt slarvigt från en av vår tids mest hantverksmässigt stolta låtsnickrare, som den här gången mest förmår leverera spillbitar.

Tidigare publicerad på www.markandersson.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify