Recension
Lightfoot, Gordon
Solo
(Warner Canada)

I slutet av sextiotalet ägde jag ett par flitigt spelade album med Peter, Paul and Mary. På dem fanns två låtar, ”Early Morning Rain” och ”For Lovin´ Me” skrivna av Gordon Lightfoot. Jag gillade ”Early Morning Rain” väldigt mycket. 1968 köpte kompisen Lightfoots fjärde album ”Did She Mention My Name” som innehöll ”Black Day in July”, som handlar om raskravallerna i Detroit samma år. Låten är väl det närmaste Gordon Lightfoot kommit att skriva en ”protest-låt”. Den är bra, men själv föredrog jag de låtar som gick i ett lugnare tempo och mestadels handlade om svårfångad kärlek. Albumets titellåt är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

Jag har fortsatt att genom åren lyssna på Gordon Lightfoot. Av någon för mig oförklarlig anledning fann skivorna snabbt vägen till mig via diverse begagnatbackar. Det var så jag sakta men säkert byggde upp min Lightfoot-samling. En av hans bästa album är ”Sit Down Young Stranger” (1970) som innehåller en fin, tidig tolkning av Kris Kristofferssons ”Me and Bobbie McGee”. Där finns också ”If You could Read My Mind” som blev en gigantisk framgång för Lightfoot. Albumet döptes också påpassligt om till att få samma titel som hitlåten. Inget fel i det, men det är nog den låt i hans digra katalog som jag aldrig riktigt fastnat för. Däremot har jag inga som helst svårigheter att sätta ihop en samling av hans låtar som jag ofta återvänder till; ”Steel Rail Blues”, ”Pussywillows, cat-tails”, ”Tattoo”, ”Whispers of the North”, ”Shadows” och ”Manuel” för att nämna några.

Nu när Gordon Lightfoot är över 80 år släpper han ny musik för första gången på 16 år. ”Solo” är hans första sedan ”Harmony” 2004 och innehåller tio skrivna strax före han drabbades av ett bukaorta aneurysm som kunde fått fatala följder.

Albumtiteln gör skäl för namnet, tio låtar framförda av Lightfoot och hans gitarr. Att välja detta mer sparsamma arrangemang är en stor fördel, inte minst då Lightfoots röst av naturliga skäl inte har den resonans den hade för ett par årtionden sedan.

”Solo” är ett relativt kort album, det klockar in på drygt 30 minuter, men innehåller en samling sånger från en artist med ett i alla avseenden händelserikt liv bakom sig. ”Oh So Sweet” som öppnar albumet, är ett bra exempel på Lightfoots förmåga att kommunicera komplexa händelser med ett skenbart enkelt framförande. Andra sånger på albumet beskriver våndan av gjorda val i livet såväl dåliga som glädjefulla.

Även om ”Solo” inte innehåller så många låtar som sticker ut är det bitvis charmigt med en singer-songwriter som fortfarande besitter förmågan att skriva bra låtar även om de inte alltid når upp till den höga standard som kännetecknar hans gärning.

Uttrycket Less is more är en bra sammanfattning på Gordon Lightfoots nya album. Gott så.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify