Recension
Pinetop Seven
The Night’s Bloom
(Barbary Coast)

»The Night’s Bloom« är fan värd att äga bara för titlarnas skull. »A Fire Burns At The Foot Of Our Bed«. »Born Among The Born Again«. »A Mouthful Of Expensive Teeth«. »June«. »A Page From The Desert«. »His Aging Miss Idaho«. »Mad A Whisper Out Of Me«. »The Comedy Is Ended«. Jag får ståpäls bara av att se dom framför mig. Och texterna är lika snygga dom, förpackade som dom är i en grandiost fromgiven booklet.

I en recension av en Fred Harding-platta skrev jag en gång; »Kanske började jag i fel ände. Kanske skulle jag lyssnat innan jag började pilla i texthäftet och förälskade mig i Fred Harings små kärlekshistorier. Det gjorde att jag ju så gärna ville att han skulle vara något han inte skulle visa sig vara.« Detsamma gäller lite grann för Pinetop Seven.

Pinetop Seven är en för mig tidigare okänd, löst sammanhållen grupp från Chicago, ledda av mulitinstrumentalisten och låtskrivaren Darren Richard. »The Night’s Bloom« är deras femte album. Det är bra, ibland jättebra, men inte riktigt så bra som titlarna, och texterna skvallrade om. Vissa av låtarna är overkligt vackra. Veka, men stolta som de står där i ett akustiskt, stråkbeklätt sound och med mycket luft och svindlande melodier som leker tafatt i ett höstfärgat ljudlandskap. Som ett lite mer upbeat The Innocence Mission ungefär. Eller som ett Red House Painters utan mörkret.

Men melodierna är också lite för ogreppbara, lite för undflyende. Richard sjunger med en lite småteatralisk, halvmesig röst som aldrig heller riktigt vill komma nära. Jag vill så gärna ta honom till mitt hjärta, för han är en talangfull låtskrivare och en riktigt grym arrangör, men det vill sig inte riktigt. Vi går runt i parallella linjer, Darren och jag, och de vill aldrig riktigt korsas, även om det är nära ibland.

Mitt förnuft säger åt mig att älska »The Night’s Bloom«, men hjärtat, denna bedrägliga, oförutsägbara tingest säger: ”inte nu, inte nu, kanske nu, men nej, inte nu heller.” Men snart då? ber jag och börjar pilla i texthäftet igen…

/Ola Karlsson