Recension
Wilson, Jonathan
Dixie blur
(Bella Union/Border)

Med den storvulna bångstyrigheten från det lapptäcke av pur skaparglädje som var 2018 års »Rare birds« färskt i minnet framstår Jonathans Wilsons femte album »Dixie blur« inledningsvis som en lätt beskedlig historia.

Inspelad under en vecka i Nashville (på inrådan av notoriskt snabbproducerande Steve Earle) har albumet mer gemensamt med den tidiga karriärens mer avskalade verk än föregångarens ohämmade maximalism. Det är okomplicerad musik där spetsig experimentlusta ersätts med ett hemtamt tilltal, skapat med örat mot myllan och blicken lika ofta sökande efter flydda dagar som suktande efter den ovissa framtidens löften.

Där överraskningsmomenten är få vinner Wilson alltjämt på fortsatt urstarkt låtsnickeri. Artisten tar den geografiska omlokaliseringen till sitt hjärta för att filtrera Doc Watson, George Jones, Lefty Frizzell, ja gräddan av genrens storheter utan att för den skull snubbla över i rena efterapningar, eller för all del något som kan kallas utpräglat country.

Istället plockar Wilson impulser ur traditionen (på samma sätt som han öppensinnigt fångade sjuttiotalets Laurel Canyon-sound på 2013 års »Fanfare«), inkorporerar dem i sitt omisskännligt melodisäkra tonspråk och mejslar ut en samling sånger som vet styrkan i sina minimalistiska kvaliteter.

Styckena här tar sig tid, de vågar vänta på sitt genomslag, men växer också i sin sparsmakade och för artisten tämligen återhållna kostym för att snart och påfallande ofta explodera i kaskader av uppriktigt formulerad musikalisk skönhet.

Tidigare publicerad på www.markandersson.se/

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify