Recension
Cave, Nick & The Bad Seeds
Ghosteen
(Ghosteen Ltd/Border)

I den kärnfulla och sagolikt vackra lilla romanen »Grief is the thing with feathers« låter Max Porter sorgen efter en hädangången hustru gestaltas av en mystisk kråka. Fågeln inkräktar på romanens sörjande lilla familj men tar den också under sina vingar på dess väg genom vanmakten mot tröst och acceptans.

Nick Cave arbetar med liknande element i det sorgearbete efter artistens förolyckade son som påbörjades med 2016 års lika förskräckliga som vackra »Skeleton tree« och nu följs av »Ghosteen«, ett verk där stillsamhet och vila har ersatt den råa intensiteten från föregångaren. Titelns Ghosteen är ett slags fridfulla barnaspöken, andeväsen som likt Porters kråka hemsöker de efterlevande med lindring och försiktig riktning framåt.

Mot en minst sagt återhållsam musikalisk fond där nyanserna skiftar i mjuk samstämmighet med tematiken, ger Cave det outsägliga en poetisk klädnad som bygger världar, ja hela universum runt saknaden i ett försök att famna det ogripbara. Sångerna är sfärer som befolkas av vita hästar, mytiska rock ‘n’ roll-prinsar, Jesus-figurer som vacklar och reser sig under världens tyngd, barn och föräldrar i gåtfullhetens symbios. Mystiken perforerar den vardagliga lyriken, tränger sig på i spirituella liknelser som en spegling av och ett balsam för det bedrövade själslivet.

Här ryms ett känslomässigt teoretiserande eller ännu hellre ett försök till allegoriskt gestaltande av sorgen. Det gör »Ghosteen« till ett öppnare verk än föregångaren, som många gånger upplevdes alltför omedelbart privat för att ge lyssnaren mandat att komma riktigt nära känslospelen. Här slår Cave istället upp dörrarna mot ett slags mässa som blickar mot långsamt annalkande frid och läkning – det är samtidigt inbjudande och djupt gripande.

Tidigare publicerad på www.markandersson.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify