Recension
Peasall Sisters, The
Home to You
(Dualtone)

Det kan ju knappast bli fel när Randy Scruggs öppnar med en melodistämma som mer än minner om »The Stronger the Tie« på Holly Dunns andra skiva, »Across the Rio Grande« från 1988. Fel är det inte heller när systrarna Peasall börjar sjunga. Deras röster kunde höras i bröderna Coens överskattade film »O Brother, Where Art Thou?«, men nu har de blivit några år äldre: tolv, fjorton och arton. Och skivan »Home to You« är riktigt bra. Äldsta syster Sara har en färdig röst, lågmäld och gripande i sitt naket vädjande uttryck. Leah och Hannah, de yngre systrarna, låter däremot så unga som de är. Det är i sin ordning. Uttrycket blir naivt, inte naivistiskt som i den märkliga förkärlek för småflicksröster som annars är så vanlig i den alternativa countryn.

Det hör dock till saken att ingen av systrarna Peasall är någon övertygande instrumentalist, även om Leahs fiolspel ofta får en rustik självklarhet i sina enkla grepp. Där systrarna håller sig till de grundläggande instrumentala figurerna, skapar dock Scruggs, fiddlern Laura Cash, banjoisten Leroy Troy och mandolinisten Jamie Hartford en fylligare och mer pregnant meningsbärande ljudbild.

Men det är systrarna Peasalls röster och gripande stämsång som står i centrum. De lånar sånger från Carter Family (»I Never Will Marry«) och Roy Acuff (»Freight Train Blues«, »Rushing Around«), men framför även originalmaterial som »Logtown« (en sorgmodig ballad om en stad som utvecklingen ödelade, med en insikt som för tankarna till John Prines »Paradise«), den vackra old timey-sången »Gray County Line« och den förtröstansfulla gospeln »The Old Church Yard« av morfar Jim Brasher.

Men the Peasalls tolkar även traditionella gospels som »Angel Band« och »Where No One Stands Alone«, den senare i ett avklarnat a cappella-arrangemang. Där skapar systrarna Peasall en svindlande skönhet, sprungen direkt ur djupet i deras baptistiska fromhet.

/Magnus Eriksson