Recension
Young, Neil
Colorado
(Reprise/Warner)

Av och till i femtio år har Crazy Horse med få undantag varit en garant för en mer fokuserad Neil Young. Gruppen har utgjort ett elektriskt forum där artisten har tillåtit sig vara mer transcendent än plakatpolitisk. Synd då att behöva konstatera att den evigt unga hästen, med ena hoven på gränsen till 20-talet plötsligt tycks ha blivit såväl trött som krasslig.

Föga oväntat kan sjukan härledas till huvudpersonens ihärdiga men ohyggligt nyanslösa klimatkampanjande som här till slut galopperar in också i kvartettens idiom och skapar en smärtsamt tydlig diskrepans mot dess burdusa men känsliga väsen.

Den didaktiska rocken är träig, trög och befinner sig mil från det friskt jamglada sinnelaget på sju år gamla föregångaren »Psychedelic pill«. Stundtals glimmar det till, som i »Sleeps with angels«-släktingen »Milky way«, den försiktigt lekfulla »Eternity«, med en steppdansande Nils Lofgren och avslutande »I do« men för det mesta tröskar »Colorado« på i för Neil Young numera välbekanta hjulspår där budskapet, hur relevant det än må vara gör påfallande dålig poesi och i förlängningen ett okaraktäristiskt svagt Crazy Horse-album.

Tidigare publicerad på www.markandersson.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify