Recension
Morrison, Van
Three chords and the truth
(Caroline/Universal)

Den hugade kan med lätthet bygga ett alldeles utmärkt album av de originalspår som ryms bland fina men småtråkigt tolkade jazz- och bluesstandards på Van Morrisons fyra senaste album. De ligger där i skymundan likt småputtrande styrkebesked som inte riktigt vågar ta plats. Således är det glädjande att sjuttiofyraåringen åter väljer att hävda sin relevans genom att släppa sitt första album med alldeles färska sånger sedan 2016 års starka »Keep me singing«.

»Three chords and the truth« består av behärskade kompositioner som, i huvudsak friställda standardformulären plockar infall ur artistens breda katalog och med varsam hand låter sig sammanfogas till en synnerligen entusiasmerande helhet.

Nog för att fjorton sånger är fyra för mycket, men för det mesta håller sig Morrison på rätt sida utfyllnaden. Han sjunger på nytt besjälat i stycken som rymmer välbekant men nyfunnen poetisk pregnans. Bäst låter det i »If we wait for mountains«, »Dark night of the soul«, »Bags under my eyes« och avslutande »Days gone by«. Samtliga är nedkok av Van Morrisons mest bestående formuleringar, här begåvade med lika mycket nostalgisk längtan som tidlös spirituell värme.

Tidigare publicerad på www.markandersson.se

/Mark Andersson