Recension
Simpson, Sturgill
Sound & Fury
(Elektra)

Nej, Sturgill Simpson låter ingen inreda huset åt sig. Och nej, han lär inte bli inbjuden till CMA i år heller. Med nya utskällda plattan Sound & Fury lär däremot fler upptäcka vilken extraordinär textförfattare och överjävlig gitarrist han är.

Efter att slagit igenom med den Waylon-färgade »Metamodern sounds in country music« kallade han in en blåssektion, Moogsyntar och skickade iväg en southern soul-indränkt platta, skriven som livsråd till den förstfödde med internaliserade fadersord som: »Motoroil is motoroil«, »Flying high beats the lies in a politicians war« och »respect the monster«. »A sailor’s guide to earth« gav honom en Grammy 2017 för bästa countryplatta och förväntningarna var nu skyhöga på denna neo-outlaw som tilldelats real deal-countryns frälsarkrans.

I en intervju med New York Times berättar Sturgill Simpson att han hade kunnat göra samma platta fem gånger om och checkat ut med åttio miljoner på banken. Det vill säga göra vad som förväntat sig av honom. Men har man följt Kentucky-artisten som övermannade Bryggarsalen i Stockholm hösten 2014 så vet man att Sturgill går sin egen väg. Minns hans Facebook-sända busking utanför den bredbrättade countryns firmafest CMA-galan.

Sturgill vände ja-sägarna ryggen, drog iväg med turnébandet och lirade in plattan Sound & fury i ”therapeutic indignition”. Hade man lyssnat noga redan till »Metamodern sounds« så hade inte blivit så besvikelsen blivit så stor över att Sturgill inte håller sig i den uppsnitslade fållan. Han gör egna.

I stället gör han en platta som både Billy Gibbons och Drive By-Truckers vickar på arslena åt och till skivan en 40 minuter lång animerad film producerad av artisterna bakom Batman ninja, som släpps samtidigt med plattan. Simpson själv nämner förebilder som ZZ Top och John Mayall och kallar skivan en ”sleazy synth-rock dance record”.

»Bein’ pulled a million ways all at the same time / It’s enough to make anyone go insane / When you find yourself forgetting all your own rhymes / Givin’ up on the dreams floating ’round inside your brain.« Sjunger Simpson på »All said and done«, en låt som David Gilmour hade velat krita under sitt namn på.

Ja jävlar! Vad händer härnäst? En bluegrass-gospel-platta i Ralph Stanleys spår? Keep the watchdogs barking!

/Magnus Östnäs

Lyssna på Spotify