Recension
Springsteen, Bruce
Western stars
(Columbia/Sony)

Att känna oro när Bruce Springsteen ger sig ut på en ny genreutflykt är knappast obefogat. Med den pastischartade »The Seeger sessions« förhållandevis skarpt i minnet finns all anledning att förhålla sig skeptisk till artistens förmåga att kliva utanför ramarna för sitt väletablerade formspråk.

På »Western stars« utgör den solstänkta Kalifornien-popen från sextio- och sjuttiotalen ett slags grund för komponerandet. Men att reducera verket till en enkel hyllning till namnkunniga sångare och låtskrivare visar sig snart vara att inte ta vare sig upphovsmannen eller musiken här på något större allvar.

Nog är det så att stora delar av det personliga DNA:t på »Western stars« är bortvalt till förmån för en mer grammatisk musikhistorisk läsning. Men Springsteen behärskar klichéerna och hymlar inte heller med ambitionerna. Istället skapar han tämligen karaktärstypiska berättelser på traditionell folkgrund, med den fylliga popens orkestrering.

Ibland blir arrangemangen artisten övermäktiga, som i svulstiga och riktningslösa »Sundown«, annat som »Stones« och »Drive fast (The stuntman)« hade saknat slagkraft oavsett klädnad. Men när örat har vant sig stiger för det mesta högst habila sånger ur stråk- och blåskaskaderna.

Finast låter den lediga trion »Hitch hikin’«, »The Wayfarer« och »Tucson train«, de små örhängena »Chasin’ wild horses« och »Somewhere north of Nashville« och titelspåret som bär såväl dramatik som musikalisk upptäcktslystnad i en fin balansakt.

Det är kärleksfullt snidade sånger med lika mycket polerad yta som botten. I mångt och mycket gör de »Western stars« till ett beständigt stilistiskt experiment.

Tidigare publicerad på www.markandersson.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify