Recension
Slim Loris
One kind of bull
(Slim Loris)

Every night I dream of color
Dancing on a bed of flowers:
No I won’t let go, I won’t let go.
[…]
I’m a solitary friend
Who’ll show up time and time again
(Beetroot)

Stockholms valpigaste tjurar – Slim Loris – släpper nytt den 9 maj. EP:n heter »One kind of bull« men hade lika gärna kunnat heta »Your favorite underdog lover«. Inget annat band kan leverera rader som »Your insult is my embrace« och låta så förödmjukade och kaxiga samtidigt.

Slim Loris har fått oss att vilja gråta och dansa ändå sedan de släppte första plattan »Down to earth« 2011. När Huffington Post beskriver kvartetten undrar de hur det ens är möjligt för svensk musik att låta så melankolisk: Vi har det ju så bra? Tidningen kommer fram till att det måste vara mörkret, snön och kylan som gör det. Och att vi, i välfärdslandet, kanske har för mycket tid att känna efter… Huffington Post älskar det svenska vemodet. Och de älskar Slim Loris.

Pojkmännen i bandet verkar stå kvar där vi lämnade dem, med solen i ögonen och spilld mjölk överallt. Men musiken fortsätter utvecklas med stora kliv framåt. Pressmaterialet låter ana privat trubbel i kulisserna, men i studion är den här kvartetten snortajt: Cederstam (sång, bas), Barrefelt (gitarr), Ellenberg (trummor) och Lindström på sång och gitarr. Dessutom finns en klaviatur att dö för, som på nysläppta spåret »Beetroot«.

De senaste albumen »Future Echoes and Past Replays«(2013), »Love and Fear« (2015) och »Wild & Untamed« (2018) fick fina recensioner, och det är roligt att se att det nya materialet står sig utmärkt vid en jämförelse. EP:n som nu landat – »One kind of bull« – hänger ihop med den förra, och då inte bara genom att konstnären Emil Grönholm målat de båda omslagens melankoliska jyckar.

Slim Loris brukar beskrivas som ett indie-rock-band, starkt inspirerat av americana – och som en av de finaste representanterna för nya Scandicana-vågen. Men på förra plattan »Wild & Untamed« skruvade de sin snygga, svenska svärta några varv till, samtidigt som mera renodlat poppiga element tog sig in: På spåret »Burning Elephant« lät sångaren Mattias Cederstam (nästan) glad, och »California« fick oss att drömma om en saltstänkt amerikansk västkust i technicolor – med en övertygande Leon Lindström på sång.
Det poppiga förstärks nu ytterligare på »Some kind of bull«.

Visst finns arvet från giganter som Crosby, Stills, Nash (& Young) fortfarande där, men nu glider Slim Loris snarare iväg mot the Hollies 60-tal (särskilt på spåret »Don’t you tell«. Jag hör en Crowded House-färgad mix av indiepop och –rock i svängiga »Space in your heart«, och är det inte så att Big Country håller en hand över den lilla pärlan »Beetroot« som växer med varje lyssning? Dessa influenser tillsammans med ett ständigt förbättrat låtsnickeri gör Slim Loris nya EP radiovänlig så det förslår. Men under de dansvänliga melodierna och mysiga refrängerna, finns komplexiteten.

Jag har skrivit det förut, men det är bara att upprepa vad Slim Loris tillför regnet och trångboddheten i mellanmjölkens land: I deras soundtrack må hjälten vara bakfull och ha en ful keps bakochfram. Men han kokar gärna makaronerna, stämmer gitarren och bjuder upp till dans i köket. Och när antihjälten blinkar åt en glömmer man makaronerna som fastnat i strumporna: Eller som Huffington post skrivit:
”…like the sad, vulnerable nocturnal primate with the large brown eyes – the slender loris”,

Spåren på EP:n ”One kind of bull”.
1. The Persian Cat And The Bulldog
2. 7Teen
3. Space In Your Heart
4. Beetroot
5. Don't You Tell

Här spelar Slim Loris live framöver:
• 05/16 The Cavern Pub, Liverpool, UK
• 05/17 North Wales Inn, Rhyl, UK
• 05/18 Cavern Club, Liverpool, UK
• 06/26 Melodybox, Stockholm, Sweden
• 08/31 The Southside Cavern, Stockholm, Sweden

/Anna Carlstedt