Recension
Ondara, J.S.
Tales Of America
(Verve)

”Tales Of America” är J.S. Ondaras första album. Och vilken debut sen. En varm tenor med stänk av förtrollande framtoning. Fortfarande ungdomlig i sin klang. Spröd men viljestark. Melankolisk och reflekterande. Nyanserande i anslaget. Kan inte bli mycket bättre för en singer/songwriter på uppgång.

J.S. Ondara är född och uppvuxen i Nairobi, Kenya och kom till USA som 20-åring 2013 med en note book full med sångtexter, poem och lyrik som skulle kunna bilda basen för en kommande musikerkarriär. Hans fattiga föräldrar hade inte råd med något musikinstrument, så gitarrspelandet fick bli en senare historia. Och den historien är nu.

Någon gång på de internetcafé som J.S. la sina busspengar på fann han Bob Dylan och började drömma. Tankarna om att också bli musiker och söka sig till USA började formas. En tant i Minneapolis blev första anhalten. Och ”open mic” blev vägen till en allt större uppmärksamhet.

Ondara lämnade det varma Kenya för det kylslagna Minnesota. I dubbel bemärkelse. Men han lärde sig leva med kylan, utnyttjade den och vävde in den i sitt nya liv. Ondaras musik bär både Afrikas värme och Amerikan kyla. En både varm och eftertänksam kombination av känslomässiga reflektioner.

Beskriver själv sig och sin musik som ”old troubadour style”. En kille som sjunger en sorgsen sång till sitt eget gitarrspel. Fram till han tar fram elgitarren och ett band dyker upp bakom kanske. Lite av denna framtidstanke finns redan här. Ungefär hälften av sångerna har komp. Lite blandat. Som trummor, bas och en kör i ”Lebanon”, eller en ensam sökande stråke i ”American Dream”. Den pockande basen i ”Lebanon” och falsetten i ”Tourch Song” är andra fina inslag.

”Revolution Blues” och ”Mr. O´Conner” har ett anslag och framförande som har hämtat sin bas i ett arv från Bob Dylan. Och visst kan vi höra drag av Leon Bridges och Michael Kiwanuka i sången också. Storhet och mäktighet i sången hörs annars allra tydligast i a cappella i ”Turkish Bandana”.

”Tales Of America” pendlar mellan verklighet och dröm. Eller mardröm för den delen. ”American Dream” och ”Good Bless America” är två exempel. Den sistnämnda har inledningsstroferna ”Will you let me in?/Or are you at capacity?” En resa mellan då-tid och nu-tid med alla hopp och besvikelser. ”Good Bless America” är inte precis Trumps Amerika.

Det här handlar om att vara en vuxen person i dagens USA.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify